Hennes eleganta och pretentiösa melodier känns för en kort stund både varma och rogivande. Men sedan slår det över i självgoda new age-funderingar och den myrradoftande och stearinljusbelysta mysfaktorn tar över fullständigt. När Bon Iver plötsligt dyker upp i Daphne uppstår en dramatik som inte står att finna någon annanstans, och med det framstår det endimensionella hos resten av skivan i skarpt avslöjande dagsljus.
