Ensam med en stol och en sliten Gibson.
Efter nära 40 år som skivartist är det så Chet Atkins trivs bäst. Han låter fingrarna arbeta långsamt och eftertänksamt, snarare än flyhänt virtuost, och sjunker nästan meditativt in i Irving Berlins, Cole Porters och sina egna melodier. Det avslutas, helt följdriktigt, med Ave Maria och förmodligen är det lika trösterikt för honom som för oss.
