I lördags var det öppning för sköna Gröna Lund! Det var säkert 13 år sen jag var där i någon traditionell mening, alltså inte enbart för någon konsert. Men nu var det alltså för att testa nya attraktioner & äta glass vi kom dit.
Det var tidigt, Pontus var lite trött...
Mysingången.
Väl inne blev vi välkomnade av clowns like these. Praktverk tyckte vi.
Bergochdalbanan står alltid högst i kurs, och vi trippade mycket riktigt dit ganska omgående.
Förväntan & pirret låg kvar från förr!
Man minns den där ångest-gränsen på 140 cm från när man skulle dit med klassen. Jäklar vad man mätte sig veckorna innan; man fick ju inte sumpa chanserna och behöva vänta ett helt år!
- Björn Borg, hur känns det att ha vunnit världens största Daim?
- Näe, det är väl femte året i rad nu jag vinner, det sitter i handleden liksom.
- Vad ska du göra med all chokladen?
- Det ska du skita i.
- Kom igen, sluta på en good note nu.
- Får jag lukta på din mikrofon?
Klassiska Blå Tåget hade fått en helrenovering, men man har sparat alla favoriter som fallande tallrikarna och de fantastiska skulpturerna vid ingången.
Ångest.
Kult.
Läskiga.. Man kunde få kondensdroppar på sig från draken.
Vi spolade Fallet för lite mer old-schoolig underhållning.
Sen köade vi 1 timme & 20 min för en trä-rullerkuster med allvarliga barnsjukdomar. Inga konstigheter. Slut för idag, nu tar vi Djurgårdsfärjan hem. Man orkar med att åka betydligt mindre nu än när man var yngre!
På hemvägen skrattade vi lite åt det roliga i att kamoflagemålade båtar faktiskt är svåra att se!
Och från Kastellholmen fick vi den här fina bilden. Lite nostalgisk blev man ju, eftersom vi firade vår ettårsdag som gifta. Och tvungen att ge min Elsa en kyss.
P
