Bor några dagar på gröna linjens sydliga ände, som kattvakt. Hökarängen. Ganska mycket Fisksätra. Eller Haninge, mitt favoritexempel på orter befolkade av vita där det förekommer flest tonårsgraviditeter.
Det är tydligen populärt att byta ut "hökar" mot annat. Se:
Pökarängen. Gökarängen. Lökarängen. Mökarängen. Krökarängen.
Kan vara en Berghs-students hittepå.
Min bästa vän Madde är uppvuxen här. Vi tog en svängom i kvarteret.
Hökis Krog. De sitter på den s.k. uteserveringen ett par meter från ett stängsel och verkar trivas. När jag poserar för er ropar en man, som KAN vara alkoholist, "ska du ha hjälp över stängslet, mademoiselle?".
Det hade varit fest på trottoaren dagen innan.
En finare uteplats.
Madde ville visa sin gamla skola. Här visar hon upp sin största prestation i grundskolan, som finns kvar än idag. Draken hon målat på skolgården.
En liten buse återvände till brottsplatsen och berättade för sina kvinnliga beundrare hur han gått tillväga. Han hällde pappas Koskenkorva på virket och tände på med tändaren han brukar använda för att fire up the bong.
Den bara överkroppen skvallrar om en framtida medverkan i Paradise Hotel, eller detta Tylösandstjafs om det blir långvarigt.
Jag hittade en intakt sak på lekplatsen, som överlevt understimulerade barns ilska. Ledsen för blöjröven, svårt att vara snygg med just blöja.
Madde bad mig filma henne när hon gick in i labyrinten. "Jag kan det här, jag lovar! Kommer komma ut själv den här gången". För att göra henne glad låtsades jag filma. Ville inte belasta min telefons minne. En bild där hon slutligen ger upp och ber om hjälp får räcka.
Madde berättade att de hade uppdelad gympa. Killar för sig, tjejer för sig. Tjejerna fick alltid lilla salen och killarna stora. Fastän det var fler tjejer.
Jag hade exploderat om det varit så i min skola. Ägde alla killar på gympa, var etta av tjejerna och bland de bästa i vad vi än gjorde. Madde var sur av ren princip. "Det är så jobbigt med gympa, egentligen".
"Här hade killarna sin gympa. De fick ha redskap. Vi hoppade mest hopprep."
Vi hade picknick. Jag tog med mig frysta crab sticks. De hann aldrig tina, slängde på hemvägen.
Paradise Hotel-pojken, fortfarande med bar, smutsig överkropp, gillade mig. Frågade om jag ville spela fotboll med dem. Jag skrek som en tjej, sprang iväg från bollar, kan ha sagt någonting om brutna naglar och bad dem skjuta snällare. Levde upp till förväntningar. "Den där tjejen är ju asdålig", sa han när jag gick.
En unge, som jag tidigare såg springa upp och ner för en backe i brist på vettigare saker att göra, satt och åt på en bit bröd.
Låter den här överfyllda skräpkorgen summera mitt intryck av Hökarängen.
