Min pappa kom från Iran för att studera programmering på Stockholms Universitet. Min mamma är född och uppvuxen i Västergötland där hon kallades "guling" för att hon var den enda flickan med mörkt hår.
De skildes när jag var ett år gammal efter tio års äktenskap och jag kan räkna antalet gånger jag sett dem i samma rum på fingarna på min ena hand. Tillsammans har de mig och mina två äldre bröder. Ibland frågar vi oss hur de någonsin kan ha blivit kära i varandra och skrattar åt tanken på det.
De är varandras motsatser. Min mamma är "more is more", en impulsiv känslomänniska, en social kameleont, älskar barn och djur och är intresserad av andra kulturer (skriver jag och minns hennes afrikanska flätor), bryr sig mer än hon borde, har många gånger tröstat mig, hämtat mig mitt i natten på suspekta ställen när jag mått dåligt eller någonting har hänt.
Pappa är "less is more", går som tåget (inte SJ, utan tåg som går i tid), är principfast, lojalitet och familjen går före allt, gillar backgammon och fotboll (han spelade i persiska juniorlandslaget) och har en walk-in-closet för sina kläder och skor som han vårdar ömt. Han kan smutta på samma glas whisky en hel kväll och gör allt med måtta. Han är otroligt skarpögd och den som ger sig på att ljuga för honom får ångra det.
Pappa har uppfostrat mig efter en "get back on the horse"-mentalitet. Mamma skrev ett brev till mig när jag var tolv som jag sparat och tar med mig överallt. "Det kommer alltid finnas de som vill såra dig", den meningen tänker jag ofta på och det är tryggt att veta att jag alltid har dem i ryggen.
