Det här är inget riktigt barn, det är en docka.
"Some consumers of reborn dolls use them to replace a child they once lost, or a child that has grown up. Others collect reborns as they would a regular doll. These dolls are usually taken seriously and are cared for like an infant."
Egentligen borde jag inte sitta här och blogga, utan jag borde göra klart min text till Nöjesguidens nästa nummer, men jag har en gnagande ångest i bakhuvudet sedan inatt när Kristin postade den här länken.
Det är alltså en blogg som drivs av en tjej, vars hobby är att ta hand om en så kallad "Reborn doll". Jag har fortfarande svårt att smälta detta. Dels för att själva grejen i sig kan te sig sjukt och socialt missanpassad, men även på grund av min egna spontana raljanta reaktion. Det handlar om människor som verkar söka substitut för närhet, något som faktiskt är förunnat färre än vad vi tror. Att de sedan lägger upp sitt sociala experiment på Internet gör oss äcklade och förbannade. Varför? Det kan uppfattas som en sorts pornografi. Inte av den här sorten där man avbildar explicit sex, utan närhet och kärlek. Mot en plastbit. Som i värsta fall kan se ut som ett lik. Att det är kvinnor som ligger bakom gör inte saken bättre, utan då åker domarkåpan på extra hårt och vi sitter där med våra sunda glasögon och ser ner på freaksen och önskar att någon kunde ge dem en kram. Så länge det inte är vi.
Att se den här bloggen tog fram det värsta i mig. Den småsinta missunsamma, fördomsfulla lilla människan. Ett tag vägrade jag förstå, och har svårt för det även nu trots alla dessa "insikter". Men när jag tänker efter så finns det män i min omedelbara bekanskapskrets som har valt bort, eller missunnats närhet och fyllt hålet med vinylskivor, appleprodukter, engångsligg, TV-spel, weed och värre. Jag har aldrig sett dem som freaks, trots att de ofta ger ett starkt offentligt uttryck för sin "hobby". Dem klappar jag på ryggen och bjuder på bärs och järn.
Jag är en värdelös människa.
/H
