VARNING FÖR BLOGGINLÄGG SOM INTE HANDLAR OM TYP REGGAE!
Något dog inom mig när jag läste dessa ord igår kväll. Sean Carters kusin har flyttat till världens tredje folkrikaste land, Afrikas populärkulturella nav, för att ”leta efter ny musik”. Jag hade haft förståelse för detta, kanske tyckt att det var lite coolt, om uttalandet i fråga inte var en del av en twitter-rant där en gammal idol försökte försvara sin senaste dåliga investering. Jag pratar förstås om den här killen:
Jag har skrivit tidigare om Jay Z och Tidal och jag gick i fällan av att såga tjänsten på tekniska grunder. Jag blev en tech-reporter när jag i själva verket ska skriva om kultur. Jag ställde mig aldrig den enda relevanta frågan: Kommer Jay Z att släppa ett nytt ”Reasonable Doubt” på Tidal? Kommer Alicia Keys att tonsätta ”Also spracht Zarathustra”, nu när hon ändå citerar Nietzsche? Kommer Daft Punk att skapa en dator som skapar och stramar musik i reatid, uppkopplad mot Tidals nätverk - en slags hyllning till Brian Eno? Kort - kommer Tidal göra att musiken blir bättre? Det är för tidigt att svara på den frågan än, men en sak verkar klar: Köpet av Tidal har gjort Jay Z till rapvärldens töntigaste gubbe inom loppet av en månad.
Mellan åren 1996 och 2003 släppte Jay Z åtta studioalbum som soloartist. Tre av dessa räknas som klassiska och genredefinierande hiphopalbum. Till och med på de svagare skivorna fanns där massiva radiohits men framförallt musik som man LEVDE till. Hans ord gick att applicera på ens egna liv. Själv hade jag ”Can I Live” från debutalbumet som väckarklocka i många år. Jay Z fick klubbar att studsa till låtar som ”Can I Get A” och ”Big Pimpin”. När han blev hatad och kritiserad gjorde han ”Dirt Off Your Shoulder”. Han bitchslappade all konkurrens med ”The Takeover” och gjorde så att Nas släppte ett åtminstone halvbra album efteråt. Varumärket Jay Z bars upp av rapparen Jay Z. Och rapparen Jay Z rappade om hur ledmotivet till Sopranos spelades i livets tonart på hans mentala piano.
Varumärket Jay Z från 2015 har väldigt lite med rapparen Jay Z att göra. Inte nog med att han har halverat sin produktionstakt, han har dessutom släppt ett okej album på snart tio är, där han släppte tre iskalla klassiker på sju. Det har dessutom mer med Kanye West att göra än med honom. Där Jay Z satte trender, både som musiker och popkulturfenomen, ägnar sig den nye Jay Z åt att klanka ner på rådande trender och spinner dom med något slags ”Grown Man”-kort. Han ska döda autotune, han poppar INTE Molly och så vidare. Den nya Jay Z blir överrappad av sin producent och överglänst av Rihanna, en artist som han själv har signat. Han skapar inte rubriker med sina ord, utan med att ta bort tecken från sitt namn. Han heter inte ”Jay-Z” längre, strecket är borta. Helt ärligt så är Jay Z 2015 mer känd som Beyoncés man än som popstjärna i sin egen rätt.
Och han är medveten om detta. För även om han och Beyoncé släpper ett gemensamt album på Tidal idag kommer det finnas rippat och tillgängligt för nedladdning gratis bara några timmar senare. Och kvaliteten på hans gästverser på Beyoncé-låtar har sjunkit exponentiellt. Från ”Crazy in love” där han var helt galen till ”Drunk In Love” där man börjar undra vad fan han har druckit för att referera till sig själv som Ike Turner. Det vi såg igår på hans twitter är Jay Zs slutgiltiga fall-off. Det här är inte den Jay Z som kan get that dirt off his shoulder längre. Det här är en Jay Z som får ett parodi-twitterkonto startat efter en sur rant. Jag lever nu i en värld där Jay Z behandlas på samma sätt som hans forne kollega, galningen Dame Dash. Damn shame.
Det här är inte Jay Z rapparen. Det här är Jay Z, branschgubben som riskerar att gå back.
/H
