Nu är det andra dagen av Sveriges mysigaste festival. Jag har den stora lyxen av att bo hos en kompis i Mörbylånga, så jag blev väckt av härjande småbarn istället för mässande hippies denna fredagsmorgon. Medan jag sitter här i presstältet och försöker lägga upp en strategi för dagen ska jag passa på och berätta om gårkvällens tre spelningar jag hann se innan jag la locket på.
Löst Folk från Uppsala gjorde en solid show backade av Hot This Year Band. Format, Moncho och Robin Joon är på inget sätt några Mighty Diamonds, deras harmonier skaver ganska ofta och de är inte riktigt samspelta med sitt kompband än. Men jag ser hur Löst Folk kan komma att bli ett avs Svensk Reggaes största. Deras oslipade vokaler är trots allt charmiga. Alla som sjunger med i de catchiga refrängerna känner sig inkluderade, och det är lätt att veva händerna i luften till de bekanta budskapen om fred, kärlek, ganja och snut-skepsis. Det var kul när den semestrande låtsaspolisen Bängan Lagerblad dök upp på scenen och ”inte skulle vara långrandig” i sitt tal, men råkade ändå fyllesvamla i fem minuter. It’s all in the game. Spelningens bästa stund var megahiten ”Aina älskar Reggae”
”Eleven years ago i quit my job in investment banking and now my dreams have taken me to Sweden”, utbrast en leende Alaine mellan låtarna när hon stod på Öland Roots stora scen. Hennes senaste album ”10 Of Hearts” är ett stycke superpolerad export-reggae ämnad för den europeiska och amerikanska marknaden. Alaine är en superkompetent artist som gör allting rätt. Hon träffar varenda ton, hon pratar perfekt engelska mellan låtarna och hon växlar mellan att enbart sjunga och kompa sig själv på klaviatur. Men det är någonting som saknas. hur mycket Öland Roots-publiken än njuter av Alaines närvaro så har hon inte de där jättehiten som kan få alla att sjunga i kör. Inte ens när hon hyllar Gregory Isaacs med en egen version av ”Tune In” och Marcia Griffiths ”I shall sing” lyckas hon vinna över publiken helt. Bäst på spelningen: göra-slut-stänkaren ”Bye, bye, bye”.
En annan som inte saknar hits är Tarrus Riley, vars röst man känner igen momentant om man har varit på reggaeklubb de senaste 13 åren. När Singy Singy springer ut på scenen, iklädd i en blå baseball-jersey med matchande blå keps ser han ut som en mindre frenetisk version av sin musikaliska förebild Buju Banton. Han hoppar, springer från en sida av scenen till den andra, gör höga-knän-övningar alltmedan han utan ansträngning hivar ut sig hit, efter hit, efter hit. Kompbandet Black Soil Band är omänskligt tighta och hela spelningen är en medley av hits som prånglas ut utan paus för mellansnack eller applåd. Det är imponerande att se ett så väloljat maskineri jobba. Tarrus Riley vet vart han är och vad han gör. Att han har med sig saxofonlegenden Dean Fraser är en mäktig markör - för den som vet vem Dean Fraser är. Men för mig som gillar lite dancehall i min reggae kändes Tarrus Rileys jämntjocka, kirurgiskt precisa spelning extremt tillrättalagd. Jag vet att Tarrus älskar dancehall och jag har sett honom göra betydligt lekfullare shower än detta. Nu var det som att de gjorde en och en halvtimme jazz-jam med låtar emellan. Ribben fanns där i teorin, men inte en enda gång fanns det ett tillfälle där jag fick feeling och instinktivt lyfte mina pistolfingrar i luften i eufori. Kompetent, väl genomfört, men själlöst och ovibbigt. Och framför allt - inte en enda dancehall-låt. Bäst: ”My day”
/H
