På vägen hem för några veckor sedan, när tunnelbanetåget gjorde sitt sedvanliga uppehåll i Tensta, sprang det in en man i vagnen precis innan dörrarna stängdes. Han var mycket andfådd. Faktum är att han nästan skrek av utmattning. Mellan de högljudda flämtningarna och stönen, trollade han fram ett paket dadlar från ingenstans och öppnade förpackningen med en knäpp. Han började äta dadlar, och eftersom han fortfarande kämpade för att hämta andan så resulterade det hela i en komisk serie ljud - stön, grymtningar, flämtningar och ett idogt smackande.
Jag tittade förbryllat på mannen, som hade en MTG-jacka på sig, och han fortsatte oberört äta sina dadlar. Vid det här laget var jag inte den enda i vagnen som sneglade åt hans håll, hans ät-ljud hade blivit så intensiva att resten av oss föll i tystnad, och visste inte riktigt hur vi skulle hantera detta. Men vi var snart framme vid slutstationen, snart skulle vi slippa.
När tåget stannade i Hjulsta lyckades mannen med dadlarna smita före mig. Jag trodde jag skulle slippa se honom igen.
Men jag hade fel, väl uppe vid spärrarna stod mannen, som tio minuter tidigare hade flåsande tryckt i sig dadlar och skämtade med ett gäng ungdomar. Han bjöd bort alla sina dadlar, och insisterade - ömsom på arabiska, och ömsom på somali - att ungarna skulle ta för sig. Då kände jag att jag också ville ha en dadel. Men jag vågade inte fråga. Jag skämdes för min fördömande blick från tio minuter sedan. Jag skämdes för min egen fördom.
Det här är en av sakerna som jag älskar med förorten. En gubbe som bjuder bort sina dadlar till ungar han inte känner. En annan är det här:
Ingen fara. 39,90 kronor kilot. Bara på Hjulsta livs. Inte den färskaste ingen faran, men icke desto mindre - ingen fara.
/H
