7. Frank (2003) - Amy Winehouse
Kolla!
Seriöst, titta på videon ovan. Det är något skumt med den, visst? Det är samma hiphop/soul/jazz-fusion vi är vana med och låttexten håller vanlig Amy Winehouse-klass, men det är något som ser annorlunda ut. Titta noga. Kolla in huden som inte är likblek, ögonen som ser närvarande ut och de leende läpparna - hon ser levande ut!
Amy Winehouse är ett av musikvärldens mest tragiska fall. Frank var, 2003, en unik genreblandning och Winehouse var en ännu mer unik sångerska - en judisk kvinna från England som var exceptionellt jazzig, samplade Nas och skrev de mest cyniska/ironiska texter. Tre år senare slog Rehab ner som en komet och blev hennes internationella genombrott. Winehouse hyllades som nästa stora kvinnliga artist, men för mig var Back to Black (albumet) en besvikelse. Retrosoulsoundet kändes knappast fräscht (det är ingen idé att sampla Ain't No Mountain High Enough för slutprodukten blir ändå aldrig bättre än originalet), speed ball:andet (kokain+heroin) fick en kraftigt negativ inverkan på hennes liveframträdanden och förutom suveräna You Know I'm No Good (eller den ännu bättre remixen) och Back to Black (låten) fanns det, för mig, inte mycket att gå igång på.
När rapporter kom om att Winehouse tillbringat flera månader i Karibien, vilat och spelat in ny musik höjdes mina förväntningar på ett tredje album. När hon återvände till Europa med misslyckade silikonbröst och samma sjuka attityd krossades mina förhoppningar om att hon skulle bli frisk och återigen göra fantastiska låtar.
Tur då att jag alltid kan gå tillbaka till Frank. Hennes destruktiva beteende kunde anas genom texterna, men det hade ännu inte gått ut över hennes musik.
