Hej, Nöjesguiden!
Jag heter Alex Schulman och här oppe ser ni min familj. Jag publicerade bilden där av ren slentrian. Jag gjorde det utan att tänka efter, som när man kör sin moped enligt så van slinga att man gör sina manövrar automatiskt, som en somnanbul.
Det är nämligen exakt så jag brukar börja mina morgnar. In på min blogg, leta upp bild på Charlie och så skriver jag några rader.
Men det här är inte en pappablogg. Under den här veckan är min uppgift att sammanfatta nöjesåret som har gått. Och det här - att skriva om tv och musik och de offentliga personerna - är bland det bästa jag vet. Jag är därför hedrad, förbunden och en smula rörd över att jag fick frågan.
Först vill jag säga: Det här är ingen TREND-blogg. Jag SPANAR inte, om ni tror det. Jag heter inte Calle Norlén. Men däremot kan vi ju konstatera att det här var året då Björn Ranelid blev cool. I början av året var han märklig farbror med storhetsvansinne. Och nu, mot slutet av året, är han plötsligt en sann entertainer. Med storhetsvansinne.
Plötsligt älskar alla Björn Ranelid. Fortfarande älskad av tanterna, men med nyvunnen kärlek från ungdomarna. Själv säger Ranelid att det beror på två saker. Dels en intervju Filip och Fredrik gjorde med honom till Boston Tea Party. Och dels en intervju som Nöjesguiden gjorde med honom i höstas.
Det är alltså som förr med Nöjesguiden. Den påverkar igen! Nu ser vi åter hur unga människor febrigt och med darrhänder sliter ett ex från tidningsstället utanför Solo-butiken och ger sig hem för att i lugn och ro läsa. Jag minns inte vem som gjorde den där intervjun med Ranelid, men jag minns den som rent genial. Ni kan läsa den HÄR.
Men så är det ju med trender, de vänder och viker. Hur länge kommer vi orka älska Ranelid? Kommer vi att klara av Ranelid-vågen som rullar in under Stjärnorna på Slottet om en månad? Hur många gånger kan man egentligen citera sig själv innan folk slutar lyssna.
Det är för övrigt en fråga jag borde ställa till mig själv.
