Jag vet inte vad det är med mig. Jag hakar upp mig på folk. Kan inte släppa taget om saker som irriterar mig. Som Peter Jihde. Jag vet att det vore klädsamt att släppa taget om den människan. Att låta honom få vara ifred. Okej, jag tycker att han är en dålig programledare, men hur många gånger kan man uttrycka detta i sina tillgängliga kanaler innan det hela övergår till någon form av trakasserier.
Jag vet inte hur många gånger jag bestämt det. Ska inte tala om Peter Jihde. Men så såg jag på Idol från i Malmö och då är jag där igen. Kan inte släppa honom. Sitter nu och skriver manus till min webbtalkshow Schulman Show och skriver plötsligt om Peter Jihde igen.
Såg ni honom i senaste Idol? Har ni sett maken till en mer övertänd människa? Såg ni när de testade decibelnivån på arenan? När publiken skrek lade sig Jihde i någon typ av spasmer mitt på scen. Han skakade som en nervsjuk.
Men värst var när tävlingen var över. Alla idolerna stod på scenen och tackade publiken. Jihde brottade sig fram, knuffade sig förbi idolerna och ställde sig längst fram. Så sträckte han ut armarna så att han skymde alla idoler och skrek:
MALMÖ, VI ÄLSKAR ER!
Förstår ni inte att det är vridet? Fattar ni inte det?
Nu sitter jag här igen och skriver om Jihde. Det är lika vridet, det.
