Jag läser att Oprah Winfrey lägger av med sin tv-show efter 25 år i branschen. Hennes program är ju ingenting jag söker mig till, men när jag i någon av randkanalerna råkar hamnar framför det så är jag alltid obönhörligt fast. Oprah är verkligen fenomenal på det hon gör.
I Sverige har många lekt Oprah genom åren. Amelia Adamo försökte för några år sedan. Charlotta Flinkenberg gjorde ju en högst generande variant med sin talkshow för sex, sju år sedan. Hannah Widell har varit där och nosat, inte sant. Men om man ska hitta en enda person som förkroppsligar svensk teves misslyckande med att skapa en svensk Oprah så måste det vara Malou von Sivers. Det som skiljer henne från alla andra är att hon inte bara misslyckas – hon återupprepar sitt misslyckande år efter år. Andra skulle kanske försöka, misslyckas och sedan försvinna. Men Malou finns ju hela tiden kvar. Hon är ju ständigt pågående i sin sorgliga patetik.
Jag har varit gäst hos Malou ett par gånger och har nog aldrig upplevt någon som är så genuint ointresserad av de människor hon träffar. Jag sitter där i hennes soffa och upplever mycket starkt den hinna som finns mellan mig och henne. Det är en ignoransens hinna, ett ointressets hinna. Jag ser bara en tom blick, den tittar inte på mig, den ser igenom mig och jag hör spraket i hennes öronsnäcka, det är producenten som meddelar vilka frågor hon ska ställa. Så totalt ointresserad av SAMTALET. Inte en följdfråga. Jag skulle kunna säga: “Jag har varit sexuellt attraherad av min mor sedan jag var tolv” och Malou skulle bara titta tomt i fjärran och gå vidare till nästa fråga.
Men hennes största problem är inte att hon är ointresserad. Hennes största problem är att hon saknar SKRATTET. Hon tar ofta upp väldigt svåra ämnen i sitt program. Människor som förlorat nära och kära. Sjukdomar, död, plågor, mänskliga orättvisor. Det finns så mycket sorg i de här människorna. Och Malou tror plötsligt att människor med den här typen av inneboende smärta inte kan eller vill skratta. Det är ju precis tvärtom. Det är i svåra tider som humorn och skrattet bäst fyller sitt syfte. Som ventil.
När man ser Malou sitta där och nicka och se dyster ut och det ligger ett lock av DÖDEN i hela studion så önskar man att hon faktiskt någon gång hade tagit en titt på just Oprah. Hon tar upp svåra ämnen med sörjande gäster, men det finns alltid ett skratt, som bubblar fram emellanåt. Malou saknar det skrattet och därför blir det fullständigt olidligt att titta på.
