Var på Bokems Dag i Uppsala tillsammans med en rad andra författare häromdagen. Efter våra framträdanden ställde de upp oss bakom ett bord där vi på rad fick signera våra böcker till dem som ville ha. Kan ni förstå obehaget i att stå där och inse att folk bara ville ha författargrannarnas böcker? Till höger om mig stod någon deckarförfattare som hette Kjell Eriksson. Tanterna skockades runt honom. Till vänster om mig stod Jerker Virdborg. Han smörade upp damerna med sitt vackra leende och sin kontinentala uppsyn. Men till mig kom ingen. Jag stod där och stirrade ut. Tog fram telefonen, låtsades skicka ett sms. Så kom en jäkel! En vänlig dam dallrade fram min bok till desken och jag blev så lycklig och tänkte: henne släpper jag aldrig! Jag frågade om jag skulle skriva något speciellt och hon svarade: "Nä. bara ditt namn". Jag insisterade på att få skriva något! Jag insåg att när jag är klar med damen så står jag åter ensam här. Men kvinnan hade bråttom och ville bara sin bok och sen sticka.
Men jag skrev.
Som jag skrev!
Det blev en liten novell.
"Till minne av en oförglömlig kväll, den 22 november, på Bokens Dag i Uppsala, är det mitt stora nöje att kunna leverera denna bok till dig, kära Gun, och tillsammans med den kommer en önskan från mig, författaren, att du ska läsa den i ro och uppskatta de anspråkslösa raderna som ryms på dessa 224 sidor vars tanke är att roa och dessutom skapa viss eftertanke. Med stor kärlek och den allra djupaste respekt från tillgivne författaren."
Hon blev till slut riktigt irriterad. Tyckte boken och drog. Och så stod jag åter ensam. Lyssnade på det raspande ljudet av deckarförattarers ivriga penna mot försättssida intill.
