Jag trillade dit igen i helgen och nu måste jag leva med konsekvenserna. Mina ögon är rödsprängda, huvudet känns som invirat i plastfolie och det är omöjligt att samla tankarna i något som ens går att likna vid koherens. Jag känner av en lätt antydan till liggsår i ryggtrakten. Ställer mig framför badrumsspegeln och noterar likgiltigt att jag har intorkat saliv i mungiporna.
Ja, jag har bingetittat på tv-serier.
I över sju timmar låg jag i söndags orörlig i sängen med datorn på magen och strecktittade på första säsongen av Unbreakable Kimmy Schmidt. Pausade bara när chipsskålen behövde påfyllning. Det här nya gränslösa sättet att insupa populärkultur på känns lite som vår tids motsvarighet till de gamla romarnas orgier, fast med Netflix som orkesterledare istället för kejsar Tiberius. Det är så perverst och smutsigt det kan bli. Men varför gör vi så här mot oss själva? Svaret är enkelt.
För att vi tillåts.
Hela samhället är skräddarsytt efter vår oförmåga att hantera måttfullhet. Det är därför en stor stark inte serveras i ett femlitersglas på krogen. Det är därför matbutikerna tvingar dig att plocka lösgodis i små nätta papperspåsar och inte i sopsäckar. Livets goda måste portioneras ut till oss lite i taget, annars förlorar vi kontrollen. Den här tysta överenskommelsen struntar de streamande film- och tv-tjänsterna totalt i. ”Här är hela senaste säsongen av House of Cards”, säger de. ”Titta hur ni vill, vi litar på er!” Men det gör de naturligtvis inte. De vet att vi är som hundar i en oövervakad chokladfabrik.
Vi är fast i The Matrix. De amerikanska streamingtjänsterna äger oss. Om Morpheus sparkade upp min sovrumsdörr under en av mina långliggningar och började förklara för mig att det finns en verklighet bortom min trygga kokong av Coca-Cola och Frank Underwood så hade jag utan att tveka en sekund begärt det blå pillret och sedan bett honom dra åt helvete. Vi är de ultimata kunderna, audiovisuellt drogade till total foglighet.
Det är så skumt att tänka på hur vi konsumerade tv förr. När vi hade en tjock låda i vardagsrummet som staten visade MacGyver på en gång i veckan. Mellan programmen kunde vi leva helt normala liv. Betala räkningar, gå och klippa oss och fika. Då tvingades vi ta det röda pillret. Frågan är om inte det var att föred— OH, SNART HAR NYA SÄSONGEN AV ORANGE IS THE NEW BLACK PREMIÄR!
Läs Nöjesguidens välkomnstintervju med Linus Larsson här.
