Enligt forskare kan vi inom bara några årtionden vara på väg in i en ny miniistid. Detta är oerhört deprimerande nyheter för alla oss som formligen avgudade den senaste Mad Max-filmen, Fury Road. ”Mediocre! Vi vill ha öken, hårdrocksestetik och biljakter i gassande solsken!” utbrast vi unisont när vi nåddes av forskarbeskedet. En istid är ju för fan Mad Max diametrala motpol! Av alla filmer som behandlar undergången så måste väl istiden vara ett av de mest underrepresenterade scenarierna? Jag kan på rak arm bara dra mig till minnes tre filmer som behandlar ämnet, och ingen av dem gör direkt att man längtar efter en evig fjällsemester.
Robert Altmans magplask Quintet från 1979 utspelas mitt under en nukleär vinter där resterna av mänskligheten ägnar all sin tid åt att spela ett brädspel. Jag avskyr brädspel. I egenskap av kille har jag tvingats sitta med mina manliga vänner ett oräknerligt antal gånger och spela den strategiska krigssimulatorn Risk, och jag har aldrig haft tråkigare. (Det skulle väl eventuellt vara frisbeegolf som slår det. Lyckligtvis har ingen filmskapare låtit en film kretsa kring ett postapokalyptiskt parti frisbeegolf. Än.) Jag blir hellre uppäten av en muterad isbjörn än att sitta instängd i en stuga och spela brädspel med superavancerade regler mina sista dagar.
I Day After Tomorrow skildrar spektakelregissören Roland Emmerich en global extremkyla som utan förvarning chockdrabbar mänskligheten. Det är som om en Aftonbladet-rubriksättares våta dröm blivit verklighet. Det enda jag minns från Day After Tomorrow är att Jake Gyllenhaal jagas genom New York av en flock extremt dåligt datoranimerade vargar och att filmen inte gjorde ett skit för att få mig att längta efter en istid.
Den bästa filmen i genren futuristisk istidsaction är i mitt tycke Snowpiercer som kom ut häromåret. Efter att ha råkat trigga igång en megaistid av misstag befinner sig resterna av mänskligheten på ett enormt tåg som far runt jorden utan att någonsin stanna. De rika bor längst fram i tåget och de fattiga längst bak. Klasskrig uppstår. Trots en kul idé och fantastiska actionscener så blir man inte direkt sugen på att befinna sig där. Jag menar, åka tåg i alla ära, men hur kul är det i längden? Om inte annat så demonstrerar Snowpiercer hur vansinnigt trött man alltid blir på sina reskamrater under en lång resa.
Om forskarna menar allvar med sina hot om en kommande dödskyla så får George Miller, regissören bakom samtliga Mad Max-filmer, göra sitt jobb och spela in en spektakulär istidsaction. Så vi har något att se fram emot. Jag menar, han är en av få som skulle kunna få snowboarding (ett rekreationellt fortskaffningsmedel i form av en jättetjock skida som var poppis bland ungdomar med tvivelaktig musiksmak under 90-talet) att framstå som fett coolt igen.
