Årets vinnare av Nobels litteraturpris har korats och – surprise, surprise! – det blev en person ingen någonsin hört talas om i år igen.

Det blev en Svetlana Aleksijevitj. Hört talas om henne? Haha, jag skojar naturligtvis bara. Inget har gjort det. Ingen normal människa i alla fall. Alla vi som sällar oss till gruppen Verklighetens folk har sedan länge anat ett mönster: varje år när vinnaren av Nobels litteraturpris avslöjas så är det aldrig Astrid Lindgren som vinner. Du läste rätt. Astrid Lindgren har aldrig vunnit Nobels litteraturpris. Det här börjar bli ett demokratiskt problem. Varför vill Nobeljuryn tysta Astrid Lindgren? Varför gäller inte yttrandefriheten för vår kära Astrid? 

Sanningen är tämligen enkel. Nobeljuryn hör till kultureliten och är således en samling rödvinspimplande kommunister. Och sådana gillar inte Astrid eftersom Astrid klagade på de höga skatterna på 70-talet. Svårare än så är det inte. Därför förvägrar dessa herrar henne priset, trots att det vid det här laget inte går att likna vid något annat än regelrätt censur.

Men men. Man ska inte vara en dålig förlorare. Grattis till ryssen (kommunist får man förmoda) som vann. Det är omöjligt att stava ditt namn rätt och ingen vanlig person har någonsin läst dig och du har garanterat aldrig skrivit något i klass med Karlsson på taket. Men stort grattis ändå!

En sak skaver med dagens stora kulturbeef. Jag har ingen som helst aning om vem den riktas till. Vem som förväntas vilja följa den. Jag känner mig som en förälder som uttråkat måste lyssna på två syskon som grälar om vem som har rätt till den sista Piggelinglassen i frysen. Lös det själva, blanda inte in mig, tänker jag när jag läser om saker som faaaktiskt utlovats på en kräftskiva. (Förresten, en parentes. Är det verkligen lämpligt att lova grejer på en kräftskiva? Eller lyssna på någon som lovar saker på en kräftskiva? Det är liksom en högtid som firas genom att man låtsas att fyrtioprocentig sprit med aniskryddning är en perfekt måltidsdryck. Till den extremt omättande maträtten dillkokta havsgråsuggor dessutom.)

Efter att ha tänkt på det här en stund kommer jag fram till att det här ju är kultursidesvärldens motsvarighet till antikens gladiatorspel! Enda skillnaden är att det är pennor och inte svärd som det viftas runt med. Man väljer vem av kämparna man tycker tycker ser hotfullast ut och sedan hejar man på den. Efter den senaste tidens skriverier om fotbollsupplopp känns det uppfriskande med en sport som inte får folk att vilja välta bilar och slänga in brinnande bengaler i folkmassor, så jag bestämmer mig för bli kulturbråkssupporter. Det må vara en blodig och barbarisk sport, men den har åtminstone fans man slipper vara livrädd för. Det måste stödjas. Dessutom är det inte lika många regler att hålla reda på.

Men vem ska jag heja på?

När det kommer till fotboll brukar man ju lokalpatriotiskt stödja det lag som har sin klubbstuga närmast ens egna boende. Tyvärr visar det sig att varken Suhonen eller Linderborg bor i Göteborg, så jag står handfallen i mitt val. Jag bestämmer mig för att köra på den enklaste lösningen: att heja på samma person som de flesta av mina vänner hejar på. Men efter att ha hört runt ett tag visar det sig att ingen av kombatanterna har några supportrar. Alls. Åtminstone inte i den här beefen. Alla bitar faller på plats. Det här är inte en sport. En sådan kräver nämligen fans och supportrar. Suhonen och Linderborg är inte gladiatorer. De är moderna cirkusclowner som alla skrattar åt. Montergate är tröttsam nycirkus! Fy fan. Count me out. 

Var köper man bengaler nånstans?

Sedan Facebook introducerade sin gilla-knapp – den förhatliga lilla upptummen – för drygt sex år sedan har vi som även ogillar saker väntat på att få göra våra röster hörda. Det har under dessa sex år varit ett enormt demokratiproblem att bara smilfinkar och peppiga livscoacher kunnat uttrycka hur de känner inför saker med ett enda knapptryck, men nu är saker äntligen på väg att hända. Mark Zuckerberg, vd på Facebook, säger att en ogilla-knapp snart är på väg. Tumme upp för tumme ner!

Låt oss bara hoppas att det inte tar sex år till för dem att inse att en tredje och sista knapp behövs. Nämligen en som uttrycker ambivalens. Låt oss kalla det en mja-knapp. Med en sådan har vi nämligen täckt in människans hela breda och nyansrika känsloregister (ja, nej och mja), varför det blir totalt överflödigt att uttrycka sig med ord – denna förlegade kommunikationsmetod som bara slukar tid och energi.