Erik Almqvist, en av centralfigurerna som hjälpte till att omforma Sverigedemokraterna till den trojanska häst partiet är i dag, har återigen visat sitt sanna ansikte på Twitter.
Sverigedemokraterna. De som alltid talar om ”de andra” som statistik. Som volymer. Som massor. Som omkostnader. Som belastningar. Och aldrig som individer. Det är lättare att förakta och att piska upp förakt på det sättet. Det är lätt att legitimera sitt eget och andras hat om måltavlorna för det är ansiktslösa. Om de bara är siffror på ett papper. För då kan man låtsas att de inte finns på riktigt. Om de inte har en blick som kan möta ens egen blick.
De senaste dagarna har vi alla sett ansiktena bakom statistiken och volymerna och massorna. Och det ofattbara lidandet i dem. Vi har tvingats se döden i ögonen.
Vi har sett döda barn.
Individer. Personer. Egna universum. Med familjeträd. Med familjer! Unika liv som aldrig funnits förr och aldrig kommer finnas igen. Som för en kort, kort stund sedan fanns men som inte längre finns. Det har skakat om många i grunden. Bilderna och skildringarna från medelhavet talar direkt till vårt allmänmänskliga behov av att hjälpa varandra. Det där behovet som kanske har svårare att komma fram när människor i nöd maskeras till siffror på ett papper. Jag är övertygad om att detta har öppnat mångas ögon.
Men det har det inte för Erik. För när han möter någons blick så ser han ingenting. Jag hoppas innerligt att även det är en ögonöppnare för många.
