Fruktansvärda nyheter för alla som var fast i det digitala ormträsket under senare halvan av 90-talet: mobiltelefonspelet Snake är på väg tillbaka.
Det ofattbara beskedet når mig medan jag dricker mitt morgonkaffe och scannar nätet efter nyheter. Omedelbart: kaninpuls och ovälkomna minnesflashbacks som får mig att kallsvettas över hela kroppen. Det svartnar för ögonen. Ormen...
Det är ett gäng som kallar sig Rumilus Design som står för rebooten av det som en gång förstörde så många unga människors liv. Varför vill de oss ont? Jag vet inte. I mångt och mycket är Snake en sadistisk allegori över livet självt. För er som var för unga när det begav sig handlar det alltså om ett spel där du styr runt en namnlös orm på mobildisplayen på jakt efter mat. För varje pixelerad matprick ormen får i sig växer den och blir snabbare. Detta ökar svårighetsgraden eftersom spelet är över om du krockar med din egen kropp. Du är alltså din egen värsta fiende och jagas oavbrutet av din egen svans. Precis som i verkligheten. Spelet går inte att klara i traditionell bemärkelse. Det finns ingen målgång och du kommer aldrig nå fram till några eftertexter. Det slutar alltid med att du dör. Precis som i verkligheten.
Kanske är spelet tänkt att fungera som svidande kritik mot vårt kapitalistiska konsumtionssamhälle? Tillväxt är enda vägen till framgång, men också det som i slutändan kommer förgöra oss. Ät och bli större tills du oundvikligen kraschar rätt in i dig själv. Ha inga drömmar, verkar speltillverkarna vilja säga oss. De kommer ändå bara grusas. We're on the road to nowhere, som Talking Heads sjöng.
Jag har aldrig träffat någon som hävdat att den tycker Snake är kul. Jag har aldrig heller träffat någon i min egen ålder som inte var motvilligt besatt av det. Snake var den ultimata skolgårdsmobbaren som lyckades knäcka en hel generation. Det enda som fick oss att sluta spela det var att det bara fanns på Nokia-telefoner. När jag gick över till en Ericsson runt sekelskiftet var jag äntligen fri. Varför var den här existentiella mardrömmen så beroendeframkallande då? Jag vet inte. Det fungerade ju absolut inte som verklighetsflykt. Tvärtom förstärkte det verkligheten genom att konstant påminna en om alltings meningslöshet. Vi kanske var idioter? Vem vet. Allt jag vet är att jag måste acceptera mitt ödé: att jag snart kommer vara ormens lilla bitch igen.
