Plötsligt kom den. Dagen då den sista spillran förståelse för samtiden gled mig ur händerna och jag kastades ned för ättestupan. Jag har så klart bara mig själv att skylla. Jag surfade nämligen in på Resumé och lät en rubrik fånga min uppmärksamhet: ”Ninjas in Pyjamas utmanar de traditionella mediehusen”.
”Åh, en töntig travesti på det gamla barnprogrammet Bananer i pyjamas, detta måste läsas!” tänkte jag och klickade naivt på länken. Kort därefter svartnade det för ögonen. Texten som uppenbarades framför mig var till synes skriven på svenska, men jag förstod inte ett enda ord. Overklighetskänslorna sköljde över mig. ”Är det så här det känns att få en stroke?” mumlade jag paniskt för mig själv och kontrollerade om jag kunde le med båda mungiporna. Det enda mitt uppenbart eftersatta intellekt kunde greppa var att jag inte längre är kompatibel med nutiden.
Underrubriken:
DanAds och Ninjas in Pyjamas inleder ett samarbete för annonsköp via en digital self-servicelösning. Det är ett integrerat samarbete som innefattar både Programmatic buying och annonshandeln via Self Service-tjänsten.
Digital… self… servicelösning? Programmatic… buying? Det stod omedelbart klart att det här inte om handlar om kampsportsutövare i sovkläder. Är det ett illvilligt IQ-test utan lösning? Har en slumpgenerator dragit orden ur en tombola? Är det något slags kodat nazi-meddelande bara Alan Turing skulle kunna låsa upp? Jag fortsatte läsa för att se om saker skulle klarna. Återigen, naivt, jag vet. Allt blev givetvis bara luddigare.
DanAds har skrivit på ett samarbetsavtal med en av världens mest framgångsrika e-sportorganisationer Ninjas in Pyjamas gällande webbannonsering på deras hemsida via en self service-tjänst.
Det var här någonstans det svartnade för ögonen, när jag tvingades komma till insikten att det är så här folk talar nuförtiden. Samtidståget har gått och jag står ensam kvar på perrongen och vinkar av alla med en näsduk i handen. Det är så här det känns för min mamma när hon desperat försöker ladda ner en app på telefonen. Jag kommer aldrig kunna umgås med jämnåriga efter den här upptäckten. Att släppa in mig på en modern mingeltillställning vore ungefär lika meningsfullt som att ge en Rubiks kub till en apa. Att fråga någon vad den jobbar med är inte ens med på kartan. Det potentiella svaret hade kunnat öppna upp för så många nya frågor att samtliga kretsar i min hjärna hade kortslutit samtidigt.
"Näe, jag jobbar med digital selfservice-lösningar parallellt med programmatic buying-möjligheter och integrerade plattformskonfigurationer inom e-tradingsfären."
O... kej.
Det är bara att gilla läget, antar jag, och ta bussen till Halland och krypa ned i glasmontern Bockstensmannen vilar i. Där kan vi ligga tillsammans. Sova skavfötters och drömma om en enklare tid, mitt mosslik och jag.
