Minns ni hur det var att ha obskyra specialintressen förr i tiden?
Det var nästan omöjligt. Innan internet var det i princip inte ens att tänka på om man inte var beredd att spåra upp likasinnade främlingar via anslagstavlor och träffas upp i skumt belysta källare för att tafatt umgås runt sina obskyra hobbies. Det kändes nästan perverst och var ohållbart om du var lika socialt osäker som jag var. Internet kom således som en gudomlig skänk från ovan för alla oss som ville kommunicera med likasinnade men absolut inte träffa dem.
När jag var sjutton eller kanske arton började jag intressera mig för japansk animerad film – anime. Detta var några år innan millenieskiftet och internet var inte ännu optimerat för nedladdning av större filmfiler. Ville man få sin animefix fick man ta bussen till stan och leta i videobutikernas importhyllor, men utbudet där var ofta extremt snålt tilltaget. En dag fick jag kontakt med en specialnörd på ett internetforum som kopierade sina egna animekassetter – han hade ett enormt filmbibliotek – som han skickade hem till en för en nätt summa kontanter. En analog pirat. Fan vad najs, tänkte jag och beställde hem en ful-vhs med Min granne Totoro på. Tanken var att min dåvarande flickvän skulle få den i födelsedagspresent. Ja, en heminspelad videokassett med en tecknad film på. Ja, jag vet hur det låter. En klassiskt kass killpresent. Gåvan överlämnades i skolan. Min flickvän såg inte superexalterad ut, det ska medges. Senare på kvällen ringde hon och var skitupprörd. ”Du är ju helt jävla slut i huvudet!” skrek hon och slängde på luren i örat på mig. Jag fattade ingenting. Det visade sig att specialnörden hade rört ihop sina band när han kopierade dem och råkat skicka mig en kopia av La Blue Girl – tecknad tentakelporr av den grövre sorten. ”Epic fail”, som man sa förr.
Efter detta slutade jag helt med intressen.
I dag tillbringar vi mer tid på internet än utanför och normaliseringen av obskyra specialintressen är total. En oundviklig utveckling när tillgången till ALLT är ett tangenttryck bort. De skumt belysta källarna som förr huserade 37-åringar som spelade rollspelet Mutant (originalet från -84) har blivit svartklubbar för ungdomar som älskar att selfieposera med mikrobryggeriöl som kostar 45 kronor flaskan på Systembolaget och röra sig rytmiskt till introvert housemusik som produceras i ett pojkrum av en spensligt byggd kille med tunga bakelitglasögon som täcker halva ansiktet. Samlar du på oöppnade NES-spel som aldrig släpptes utanför Japan? Segt för dig – för det gör min 57-åriga moster också! Mitt i allt detta hänsynslösa nördapproprierande har jag tyckt mig kunna skönja en ny trend på Facebook. Den är inte helt olik den där normcoregrejen som var småcool under vecka 34 förra året. Det är en konstant växande gräsrotsrörelse med människor som skapar intressen runt så basala vardagssaker att det går hela varvet runt och blir supernördigt.
Några exempel:
Det är som att Jeff Goldblums rollfigur i Jurassic Park, kaosteoretikern Ian Malcolm, talade om nördarna när han droppade den klassiska repliken: "I'm simply saying that life, uh, finds a way." Nörden har hittat ett sätt att vara relevant på: genom att hobbyfiera saker vi alltid taget för givet.
Jag kallar det #normnerd.
