Jag vill säga att jag inte har något problem med åldrande för att inte verka fåfäng. Sen är jag absolut fåfäng, men har inget problem med just rynkor och liknande. Vill kunna förvara mellanmål i mina skrattrynkor. Det handlar inte om att vara mindre snygg utan att rynkor och gråa hår påminner mig om att vi är döende. Hela tiden, döende. Alltså jag ser det verkligen som ett privilegium att få åldras, lovar, men fattar inte varför förruttnelsen påbörjas när vi fortfarande är ovan jord.
Lill-fåran mellan mina ögon aktiveras när jag kisar eller är skeptisk, det är alltså 70% av min vakna tid. Visade den för Johan som hanterade det hela exemplariskt.
Jag: Johan! Kolla, tror jag har fått min första rynka.
Johan: ...det där är ingen rynka?
Jag: Va? Jo. Kolla när jag spänner pannan.
Johan: Det är en fettvalk ju.
Jag: Hahaha. Är du allvarlig?
Johan: Mm. Du måste banta pannan.
Jag: Ett abtronic-bälte i pannan?
Johan: Mm. Testa det.
