Hej och tack.
För några månader sen sändes mitt avsnitt i tv-programmet Jills Veranda på Svt. Det visade sig vara mycket uppskattat. Jag är ju på många sätt Dj Gränslös i hur privat och personlig jag är, både i intervjuer, i mitt privata jag och i olika medier, typ radio och tv. När en för den kamp jag för blir det lätt så, och jag har inga problem med det. Jag känner oftast att det ger mer att öppna sig än att hålla det inne, det är liksom inte en uppoffring för mig, oftast.
Men gudarna ska veta att när jag for till Nashville, efter en tre veckors semester med min flickvän och kompis i relativt liberala Kalifornien, visste jag inte riktigt vad som väntade mig. Allt jag visste var att Agnes-Lo Åkerlind väntade där och att nu jävlar skulle det bli åka av. Jag la hela min tillit hos Agnes och hon la sin hos mig, att jobba med henne var smooth as silk, även om omständigheterna var bitvis vidriga rent ut sagt. Ingen i teamet hade kunnat ändra på det, det berodde på ett rådande samhällsklimat, inget annat. Jag var så extremt naken, grät varannan sekund och öppnade upp mig som aldrig förr. Inte bara känslomässigt, utan jag skulle liksom dessutom sjunga, vilket jag var rakt ut livrädd för.
Miss Key; BAKOM! Dog, I feel you.
Det känns ju inte verkligt, att det några månader senare ska visas för svenska folket på bästa sändningstid, men det där nakna känns också väldigt sekundärt. Jag gjorde inte detta program för mig, utan för alla dom som inte hörs, eller kan uttala sig, eller som aldrig kan komma ut. Jag vet att det låter klyschigt, men Sverige är inget ljuvlig land för hbtq-personer hur mycket politiker och homofober än vill få det att låta så. Ni kan inte tysta oss genom att lajva ett jämställt samhälle.
När onsdagskvällen kom hade jag noggrant planerat att träffa mina vänner Navid och Sam på stan och ta ett glas vin. Jag hade sett programmet några gånger, på produktionsbolaget under utvecklingen, under klippningen och lagt voice over, och hemma, när det var klart, ensamt och koncentrerat. Jag var så satans nöjd, det blev så som Agnes och jag ville, hon är på riktig den bästa tv-producent i Sverige, eventuellt också över Sveriges gränsen, och känslan av att lita på nån och att resultatet blir sådant är ljuvlig. Men jag tänkte fan inte sitta och kolla på tvn och veta att prick nu sitter extremt många och tittar på mig samtidigt, när jag fulgråter på verandan, testar mina southerns bell-kläder och konfronterar det största aset i kvinnominne. Ja, ni kanske tyckte jag var söt i dom där kläderna, men det var fruktansvärt. Tänk er att behöva behaga den där Miss Key. Huva!
Men vid strax efter 21 den där onsdagskväll började smsen komma, och mailen. Dom ba pling pling pling. Mamma och pappa, dom grät, skickade hjärtan. Mina bästa vänner, mina bekanta, några släktingar, alla hörde av sig. Gamla vänners föräldrar hörde av sig och var stolta, och rörda. Innan vindrickandet började, la jag upp en screen shot på mig och Miss Key ute på koängen på instagram. Plötsligt hade den över 300 kommentarer. Alla va så kärleksfulla. Min blogg svämmade också över av kärlek. Jag var så rörd och så tacksam. Dels över att människor som redan gillat mig stöttade mig, att min familj och vänner peppade. Men också alla dessa röster som kanske inte brytt sig om homosexuellas liv och förtryck. På twitter hittade Agnes och jag massor av generösa människors kommentarer, om hur dom plötsligt förstått andra människors situation och tackade oss för att vi öppnat deras ögon. Det var ju det vi ville göra med programmet.
Jag tänkte, jag svarar på alla dessa mess och mail sen. Men jag glömde såklart, sköt upp det. Grundligt ville jag jag tacka för alla kärlek, den var verkligen UNDERBAR. Fy fan va fina ni har varit. Alla timmar i skräck, ångest och tårar var så jävla värda. Jag visste att programmet skulle bli bra, det kändes på plats, vi fick grymt material och allt gick som planerat. Agnes sa att hon aldrig sett mig så sammanbiten och koncentrerad som när vi sjöng i vardagsrummet. Dagen innan hade gitarristen spelar in med Dolly Parton... Jesus lilla Maria vad nervös jag var.
Men nu ska jag göra det, säga tack. Asså TACK, från hela mitt lilla lebbhjärta, mitt countryhjärta och Dj outa mig på nationell tv-hjärta. Tack för alla fina ord och alla pepp. För alla heteros, tack för att ni också bidrar till en bättre värld för hbtq-personer. Att ni fattar att ni måste dra ett jävligt stort lass, annars blir det inget åka av alls. Normen måste bryta normen ni vet. Och kram alla hbtq-gosingar, glöm inte att vi är en skitstor familj som kämpar ihop <3 <3 <3
Koängen, the real koängen and nothing but koängen. So help Miss Key, God!
Chely Wright, jag hatar ICKE dig. Jag e så tacksam över att hon tog sig tid att träffa oss och dela med sig av sin komma ut-historia <3
När dessa två ljuva röster gifter sig, det kan ni höra 1a augusti på Stocholm Music and Arts (LIVRÄDD)
