Idag satt jag i bilen på väg till ateljen och lyssnade på lite handbollsreferat. Jag stoltserade för min kompis att jag spelat handboll i 13 år, och konstaterade att det var en sjukt hetero sport, medan basket däremot är väldigt lesbisk. Jag brukade alltid säga att det eventuellt var handbollen som tog greppet om en heteronorm och påverkade även mig väldigt mycket och att det var därför jag trodde jag var hetero ganska länge. Visst fanns det nån lesbisk äldre förebild, men hon var långt borta, och lesbisk kändes inte nära. Däremot kändes killarna i pojkar-80 extremt nära, asså sjukt nära. Vi åkte på läger med dom. Vi tränade före och efter dom (asså ibland före och ibland efter). Det fanns alltid tid för span, oavsett om vi kom tidigare innan en träning och spanade på den hetaste mitt-nian eller tuffaste högerkanten. Det var också väldigt tärande att ha de där snygga och koola killarna väntandes när vi tränade och vår träning häll på att ta slut. En är helt röd i ansiktet, slut som människa och ska avsluta sin 1.5 h träning med nåt käckt fyspass (innan vi gemensamt gick ut och sprang 5 km). Ändå fanns spänningen alltid där, en skulle gilla nån i killaget, så var det från att vi var 7 år och till jag slutade som 20-åring.
Tro det eller ej, jag fick aldrig ihop det med nån kool handbollskille som var ett år äldre, eller nån annan ålder för den delen (really...). Visst, jag var väl "kär" i nån, men vad kärlek var förstod jag tyvärr senare. Ändå var tjejerna i mitt lag inte homofobiska. jag räknar än idag min rara skara flickor-81 från Lundagård som senare transformerades till Lugi, som min andra familj. Jag har älskat dom mer än livet själv, det var dom som tröstade mig och fick mig att tänka på annat när min syster insjuknade i cancer, det är dom som fått mig att älska kollektivet. Ingen av oss var honomfober, vi använde aldrig bög som skällsord och verkligen inte lesbisk, det fanns liksom inte på kartan. Och det var väl just det som var problemet, att lesbiskheten inte ens fanns på kartan. Det fanns inget snack eller möjlighet om att vara lesbisk. Att inte vara heterosexuell, att införliva och leva i den normen är per automatik homofibiskt, eller homohatande om en vill använd det uttrycket. Det var bara frånvarande, och jag har tänkt mången gång att det är väl inte så jävla konstigt att jag inte kom ut när jag var 16 som några av mina polare, det var ett vakum.
När det kommer till manlig idrott ser såklart homofobin annorlunda ut, den är direkt och könsrollsdrivande på det sättet att könsrollen är snäv.Att vara man och idrottare är för det mesta att vara stark, ihärdig, manlig på rätt sätt. Och att vara heterosexuell. Men framför allt att inte vara bög. Och då blir det heterosexuella väldigt viktigt, det blir noga med hur en uttrycker sig, både fysiskt och verbalt. Många måste påtala att de är hetero genom att sexualisera tjejer (obs detta är inte ett idrottsfenomen utan generellt), och att påtala att bög, det är jag INTE. Däremot att använda det som skällsord och som motsattsord till vad den goda idrottaren är, blir vanligare. Då är det inte så konstigt att en inte vågar känna efter, eller om en har känt efter, inte vågar komma ut. Eller tar sitt liv om det inte tycks finnas nån utväg. För så slutar vissa idrottares liv eftersom deras normen är starkare.
Men du lilla idrott, hur står det till med dig egentligen? Jag var ju uppe i Kiruna häromdan och hade möte med KIF och rördes, chockades och hurrade. Vad projektet som presenterade för mig handlar om är hemligt, men alla förstår väl att det rör sig om tolerans på något sätt. Igår tipsade en mig på twitter om detta;
Gais vill lyfta HBTQ-frågan inom fotbollen. När laget möter Sirius på måndagen är hörnflaggorna på Gamla Ullevi utbytta mot regnbågsflaggor.
I början av 2014 höll Gais en föreläsning där representanter från föreningen "Fotbollsfans mot homofobi" berättade för Gais-supportrarna om sitt arbete. Nu fortsätter klubben sitt arbete för allas lika rättigheter inom fotbollen, som till stor del handlar om utbildning och kunskapsfördjupning under ledning av West Pride, Göteborgs HBTQ-festival.
– Vi vill lyfta frågan för att svensk fotboll 2014 behöver kärlek och tolerans. Målsättningen är att vi på sikt ska ha en läktar- och spelarkultur som respekterar människors lika värde. Kärleken till fotboll ska vara inkluderande, inte exkluderande, säger Gais-ordförande Tomas Andersson i ett pressmeddelande.
Kampanjen inleds i måndagens hemmamatch mot SIrius, där hörnflaggorna på Gamla Ullevi kommer att vara utbytta mot prideflaggan. Gais kommer även att delta i Regnbågsparaden under West Pride den 1 juni.
– Det här handlar inte om politik, det handlar om att föregå med exempel kring mänskliga rättigheter. Stil, klass och tradition har varit våra ledord sedan 1894. Att gå i bräschen för att bryta fotbollens machokultur och vädra ut gamla föreställningar om hur samhället ser ut ser vi som en självklar förlängning av detta, säger Mathias Ekberg, marknadsansvarig på Gais.
Att detta inte skulle vara politik tycker jag är ett märkligt uttalande, men det görs nog för att klubbar generellt har stadgar där det står att politik skall hållas utanför. Det är politik vare sig Mathias Ekberg vill eller inte. Att prata fotbollens machokultur och vilja förändra, det är politik på hög nivå och det glädjer mig enormt. Mänskliga rättigheter kommer tyvärr inte av sig själv längre, eller har dom nånsin gjort det.
Det här låter jättebra. Att ha regnbågsflaggan vajjandes på en fotbollsmatch är great, likaså att gå i prideparaden, att ta ställning och visa upp sin solidaritet. Men det är långt ifrån att hissa en flagga till att förändra normer. Om idrotten på allvar vill genomgå den förändringen som krävs när det kommer till hur unga män (och kvinnor) ser på sig själva och sin sexualitet måste klubar börja jobba från knattenivå. Vi måste prata om normer, förbjuda skällsord och plocka isär machonormen. Och HUR dissekerar vi en manlig norm som hela världen bygger på, kanske allra mest våra fotbollsproffs, iaf till ytan. Om idolerna är macho, om idolerna visar upp en ensidig manlighet, hur ska vi då får våra söner att välkomna sina 15-åriga klubbkamrater att komma ut. Nu menar jag inte att alla bögar är fjollor, tror mig, jag vet. Men i machorollen ingår ofta förakt för det som inte är macho, det gulliga, det mjuka, det som inte är heterosexuellt.
Jag hoppas och ber på mina bara knän att GAIS (<3) följer upp sina flaggor, att de har en långsiktig plan och att flera klubbar PÅ ALLVAR tar efter detta fantastiska initiativ. Och TACK fotbollsfans mot homofobi!!!
