Det är på tiden att vi tog upp något riktigt allvarligt i Dancehallens A-B-C. Dags att trampa på den ömma tån - homofobin. Hur funkar det, vem sa vad, och vart kommer allt ifrån?
Först av allt
Jag brukar skämtsamt kalla den här bloggserien för ett "folkbildningsuppdrag". Utgångsläget för denna raljanta beskrivning är dels plattformen (Nöjesguiden) och dels det faktum att dancehall inte har blivit kulturjournalistiskt seriöst behandlat sedan tidningen POPs död. Inte på ett återkommande basis i alla fall. Jag har hittils hållit mig till ganska fluffiga ämnen och ämnen rörande själva musiken, men dancehall är mycket mer än musik. Dancehall är destillatet av en folksjäl. Allt finns där. Det goda, det onda och det fula. Och den största björntjänsten jag kan göra mig själv, den här serien, alla som läser och framför allt kulturen är att inte ta i det fula. Att låta det mest infekterade, känsliga och kontroversiella aspekterna stå som en rosa elefant och bara låtsas som att allt är peaches. I "folkbildningsuppdraget" ingår självrannsakan och problematiserande. I "folkbildningsuppdraget" måste vi föra det fula i ljuset och se det för vad det är.
Det här blogginlägget kommer att handla om dancehallens homofobi. Det finns ingen direkt tes. Det är ett nedslag i de sociala mekanismerna bakom låtar som "Boom bye bye". Det är återigen en studie av det jamaicanska våldet, men det är inget rättfärdigande av homofobins förekomst. Det finns inget att rättfärdiga - det GÅR nämligen inte. Men det går att förklara vad som ligger bakom, och på det sättet skifta fokus till de viktiga bakomliggande faktorerna. För varje gång debatten blossar upp kring dancehallhomofobi här i västvärlden har alla inblandade en förmåga att exotisera och helt och hållet missa poängen. Som jag sa tidigare, dancehallen är destilatet av en folksjäl, och homofobin har inte sitt ursprung i den jamaicanska populärkulturen. Det är bara en av dess många manifestationer.
Murder Music
"We draw we shoot di battybwoy first, shot him up, fling him body inna di hearse" - Mega Banton
"From yuh forfit the law of God Allmighty, yuh deserve crucifixion. I live by the concept of The Bible, and The Bible states that man should multiply" - Shabba Ranks
I juni 2004 hittades den jamaicanske HBTQ-aktivisten, och en av grundarna till människorättsorganisationen J-FLAG (Jamaican Forum for Lesbians, All-Sexuals and Gays) Brian Williamson mördad i sin lägenhet i Kingston. Han hade tagit emot över 70 machetehugg mot kroppen. Rebecca Schleifer, från Human Rights Watch, som skulle haft möte med Williamson samma dag, berättar om följande scen utanför Williamsons hem:
"Folk samlades i små grupper, och sjöng och dansade. Några skrek "Battyman, him got killed", (...) andra sjöng "Boom bye bye" med Buju Banton..."
Enligt polisen var Williamsons mord ett rån, med J-FLAG och andra människorättsorganisationer har vidhållit att det är frågan om ett hatbrott, och att denne hade förlorat sitt liv för att han hade kämpat för de homosexuellas rättigheter i ett samhälle där låtar som Buju Bantons "Boom bye bye" blev pophits.
"(Its like) Boom bye bye Inna batty bwoy head/ Rude bwoy no promote no nasty man dem haffi dead"
Översättning
"Pang och hejdå i en bögs skalle/ Gangsters stödjer inte dessa vidriga män, de ska dö"
Homofobi har florerat inom dancehallkulturen lika länge som dancehallen har funnits, men det har inte alltid gjorts hela låtar där artisterna uttrycker sitt hat eller uppmanar till våld. Exemplet ovan, Buju Bantons "Boom bye bye" anses vara startskottet för den långa kampen mot så kallad "Murder music" som aktivister och människorättsorganisationer har drivit. Buju var vid den här tiden en blivande stjärna på Jamaica, och var på väg att korsa över, men det var inte han som drabbades hårdast av kampanjen. Det var dåtidens största dancehallstjärna Shabba Ranks som fick ta den stora smällen. I en intervju med det brittiska tv-programmet "The Word" uttryckte Shabba sitt stöd för Buju och avsky mot homosexuella. Kort därefter började hans konserter bli inställda, han bojkottades från radiostationer och slutligen blev av med sitt skivkontrakt. Buju Banton blev aldrig lika stor som Shabba Ranks, utan växlade fokus från dancehallens slackness till rootsreggaens mer spirituella budskap.
Andra artister gav inte med sig så lätt. Hårdingar som Bounty Killa och militanta rastafarianer som Sizzla fortsatte obevekligt i samma bana, och det var många som argumenterade för att Shabbas undergång inte berodde på att han kritiserade homosexuella, utan för att han bad om ursäkt och gav efter. Att han på så sätt förlorade stödet hos den jamaicanska publiken, och därmed sin internationella status. Vissa artister gör än idag homofobiska uttalanden i tron om att stödet från den jamaicanska publiken är en grundförutsättning för internationell framgång inom reggae och dancehall.
Kulmen av "Stop murder music"-kampanjen nåddes under 2004 (precis efter tiden för Williamsons mord) när Beenie Man, som vid det laget var en crossover-stjärna sattes under luppen. Han hade producerats av Neptunes och gjort duetter med Janet Jackson, och nu ställdes han till svars för sina ungdomssynder. Hans skivbolag utfärdade en ursäkt till allmänheten, men snart togs ursäkten tillbaks av Beenie Mans manager, och sa att "Beenie Man förbehåller sig rätten att kritisera den homosexuella livsstilen". En mängd spelningar ställdes in med diverse artister, och flera prisnomineringar för Vybz Kartel och Bounty Killa drogs in. En uppgift säger att bojkotterna kostade dancehallindustrin 5 miljoner pund i runda slängar det året.
"Stop murder music" -kampanjen rönte framgångar i att stoppa vissa dancehallartister från att uppträda, och deras musik från att spridas i Europa och USA. Men hade det positiva effekter för den homosexuella befolkningen på Jamaica? En av de ledande figurerna bakom bojkotterna, Peter Tatchell, säger att kampanjen hade "Startat en debatt om homosexuellas rättigheter på Jamaica". Men det mesta tydde på allt annat en positiv reaktion, våldet mot homosexuella ökade, och så gjorde även de populärkulturella uttrycken. Många atrister gick från att vara ambivalenta i frågan, till att aktivt göra böghatarlåtar. De såg kompanjen som en provokation. Peter Tatchjell drog en parallell till medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet:
"Antalet kyrkbränningar och lynchningar ökade i den amerikanska Södern i medborgarrättsrörelsens linda. Det var en tragisk, men nöädvändig bieffekt i kampen mot vit rasism."
2012 är läget marginellt annorlunda i dancehallen. Hat mot homosexuella förekommer, men inte alls i samma utsträckning. Fortfarande drabbas vissa artister av bojkott i USA och Europa, men de flesta har skrivit på "Reggae compassionate act" ett dokument där artister lovar att inte framföra hatiska kommentarer eller låtar från scenen. Men fortfarande finns det en lag som förbjuder homosexexualitet på Jamaica och de flesta HBTQ-personer på ön är rädda för att komma ut av rädsla för sin säkerhet. Dtta har gjort att AIDS och HIV sprids och behandlas ineffektivt. Samma sak gäller anmälningarna av hatbrott mot homosexuella. Många går inte till polisen, för att de är rädda att polisen ska behandla dem värre än deras förövare.
Kedjorna och hatet
"Old pirates yes they rob I, sold I to the merchant ships. Minutes after they took I, from the bottomless pit." - Bob Marley
"No one should be discriminated against because of their sexual orientation" - Portia Simpson Miller, Jamaicas premiärminister
Portia Simpson Miller
2011 var året av försiktig optimism för Jamaicas homosexuella befolkning, då den nyvalda premiärministern i ett uttalande sa att hon inte tycker att någon borde diskrimineras på grund av sin sexuella läggning och att hon inte har några problem med att ha homosexuella arbetande i sitt kabinett. I ett land där homosexualitet har varit förbjudet enligt lag är sådana uttalande minst sagt sensationella. Men vart kommer dessa lagar ifrån? Varför är Jamaica en ö där det är allmänt accepterat att vara öppet hatisk mot personer av annan sexuell läggning. Som mycket annat som är ruttet i den här världen ligger svaret i en närmare titt på arvet efter kolonialismen.
"Whoever shall be convicted of the abominable crime of buggery, committed either with mankind or an animal, shall be liable to be imprisoned and kept to hard labour for a term not exceeding 10 years."
Lagen instiftades 1864 och är tydligt präglat av dåtidens viktorianska moral. När de karribiska territorierna fick sin självständighet i början av 60-talet fick de gamla koloniallagarna ager förlaga till de nya nationernas grundlagar. Den nationalistiska övre- och medelklassen hedrade sina gamla herrar med att anamma deras världsåskådning. Medelklassens åsikter flytadde sig neråt i samhällsklasserna, och blandades med de fattigas machismo. Lägg till detta att Jamaica är det kyrktätaste landet i världen, där en version av kristendom som får amerikansk hardcore-evangelism att framstå som New Age predikas, och du får en perfekt grogrund för hat. Jamaica är inte på något sätt unikt i det avseendet, överallt i den postkoloniala tredje världen stöter man på liknande lagar och problem. Det unika med Jamaica är att dess populärmusik ekar långt bortom ön.
Dancehall är av fattiga för fattiga. Och dancehallen fungerar lite som en uttråkad hejarklack för, säg, Galatasaray. Varje artist som förväntar sig att göra ett intryck på publiken och få en forward måste tala till något de alla kan relatera till. I dancehallens fall är det ofta: weed, sex, och diverse hatämnen. Hatet mot homosexuella i dancehallen är i grund och botten ett fiskande efter forwards. Ett billigt och fantasilöst fiskande, men icke dest mindre ett fiskande. Och forwarden är dancehallens avgas. Det är det man kommer för att uppleva. Om människor som har blivit berövade allt, till och med hoppet för ett anstädigt liv, kan förenas i sitt hat, så kommer de att göra det. Om folk utifrån till råga på allt försöker bekämpa deras uttryckform, så kommer det hatet växa ytterligare och ge motsatt effekt. Det hela resulterar i en cynisk och ond cirkel där artister utnyttjar omständigheterna och fiskar efter forwards, och publiken ger dem det de vill ha.
En annan sak som Portia Simpson Miller har gjort till en hjärtefråga i sin valkampanj är avskaffandet av "Judicial committee of the privy council". Vilket är en panel av domare från Storbrittanien, och Jamaicas högsta rättsliga instans. Av många sett är det det sista bandet till den gamla kolonialmakten. Kanske kan slutgiltig och riktig självstädighet på Jamaica ge samma slags förändringar som skedde i Sydafrika när landet gjorde sig fritt från apartheid och instiftade bland de mest inklusiva och liberala lagar för homosexuella i hela världen? Vi kan alltid hoppas.
Vi då?
"Nej, nej, jag ledsnade, när du lovar kärlek från din mästare, sen säger du jag kommer falla död om nån av samma kön blir nåt mer än min bäste vän" - Kapten Röd
Vart står jag i detta? Vart är det rimligt att stå? Jag gjorde ett försök att förklara allt det här i ett gammalt blogginlägg på Nerikes Allehanda. Men det tål att upprepas igen:
Diskussionen kring hat mot homosexuella i dancehallen tenderar att färgas av kulturpluralism och exotisering. Det är viktigt att inse två saker här: ingen av oss européer kan 100% relatera till den jamaicanska dancehallkulturen. På samma sätt som vi inte riktigt hitta vår identitet i våldsam, kvinnofientlig amerikansk rap. Vi är främst åskådare, och i andra hand deltagare som bidrar. Men vi kan ha våra egna ståndpunkter utan kognitiv dissonans, och jag brukar rationalisera så här:
Jag älskar dancehall för att jag älskar DANCEHALL, inte för att jag hatar bögar. Den aspekten av kulturen är så försvinnande liten att det är lätt att bortse från den i sin egen konsumtion. Men jag låter den aldrig gå förbi obestridd eller obemött när den dyker upp, åtminstone i mitt kontext. Det är det mesta jag, som konsument och åskådare kan göra. Välja ut russinen ur kakan. Den stora förändringen kommer inifrån, och som jag skriv förut så finns det hopp med politiker som Portia.
Det gäller även att komma ihåg att kampen mot rasism, sexism och homohat är samma kamp. Man kan aldrig kämpa på enbart en front, och ju snarare vi som människor och dancehallälskare fattar detta, desto snarare kan vi stänga igen kapitlet om homofobi i dancehallen och se tillbaks på det som en obekväm del i historien som inte får upprepas.
/H
