Marc Anthony Myrie, även känd som Buju Banton eller Gargamel, är lite orättvist uppmärksammad för skandalen kring sin låt "Boom bye bye". YKIH väljer att lyfta fram det som gör Gargamel värdig till att vara bokstaven "G" i dancehallalfabetet.
I våras raljerade jag på Twitter om hur jag skulle skriva en roman som heter "Gargamels tystnad" om Buju blev fälld och fängslad under en längre tidsperiod. Då hade Buju Banton suttit häktad, åtalad för grovt narkotika- och vapenbrott, i närmare två år. Han hade i värsta fall en livsitid i fängelse att se fram emot. I somras kom domen. 11 års fängelse för Gargamel, och informatören som ledde honom in i fällan fick en belöning på $50 000.Under sin tid på fri fot (efter att Stephen Marley hade betalat lösen för honom) hann han bidra med en av förra årets bästa dancehall-låtar: Pedal Pusher. Sedan tystnade Gargamel. Och mitt skratt fastnade lite i halsen när jag ironiserade över min fiktiva roman. Det här innebär att en av de sista stora stjärnorna från den gamla skolans dancehall- och soundsystemkultur har blivit släckt. Men låt oss inte dväljas vid det. För trots dessa bistra fakta har Buju Banton givit oss ett livsverk av tidlös musik - något väldigt sällsynt i hans bransch. Och det är vad vi ska prata om i det här inlägget.
Buju Banton föddes i Salt Lane, Kingston 1973. Knappt elva år efter självständighetsförklaringen, och samma år som en Bob Marley släppte albumtrojkan African Herbsman, Burnin' och Catch A Fire och gick från att vara en ganska obskyr lokal akt till kungen av reggae. Buju var yngst av 15 barn, och enligt honom själv bodde de under hanska povra förhållanden. Hans smeknamn "Buju" betyder brödfrukt, och gavs till honom på grund av att han var ett knubbigt barn. "Banton" tog han senare efter sin förebild Burro Banton. I en intervju säger han: "Vårt skjul hade ett plåttak, och varje natt när soundsystemen spelade i området vibrerade taket. Jag visste redan då att jag ville vara en del av det där." Sagt och gjort, vid tolv års ålder började lille Gargamel hänga runt dancehallen och visa sina skickligheter på mikrofonen. Snart fann han sig i en inspelningsstudio och resten är, som man säger, historia.
Under de första åren på nittiotalet etablerade sig Buju snabbt som en av jamaicas största artister. Om inte den stösta. 1992 knäckte han Bob Marleys gamla rekord över flest listettor under ett år, han lyckades prångla ut en mängd singlar och sina två första album, "Stamina daddy" och "Mr Mention". Under den här tiden rörde sig Buju tematiskt i bekanta dancehallfarvatten. Texterna avhandlade sex, våld och andra aspekter av jamaicansk vardag. Men på sin majordebut "Voice of Jamaica" mognade Buju, och började skriva mer politiskt medvetna texter. Han skiftade fokus från gamla tidens slckness till orättvisor i samhället och en av albumets största singlar "Willy (Don't be silly)" var en kampanjlåt för att höja medvetenheten om AIDS-epidemin. Men det var inte förrän 1995 som Gargamel verkligen kom till sin rätt och skapade vad jag brukar kalla för "reggaefacit".
1993 miste artisterna Dirtsman och Pan Head livet i dödsskjutningar. Det våld som dancehalldeejays så idogt romantiserade hann ifatt dem, och blev ett ganska typiskt slut på en dancehall-karriär. Djupt rörd över sina vänners död skrev Buju Banton låten "Murderer" i vilken han förfäras över mekanismerna som leder en människa till att begå det ultimata brottet. Han konverterar till rastafarianism, och tonar ner ytterligare sin dancehallframtoning. Av 13 spår på albumet "Til shiloh" är endast tre av den slags studsiga dancehall som en gång i tiden hade gjort Buju till megastjärna. Resten av musiken varierar mellan introvert nyabinghi, klassisk rootsreggae och till och med ska. Buju gör även här några av sina bästa samarbeten med sångare, Garnett Silk och Wayne Wonder. Allting stämmer. Under en dryg timme tar buju ett tvärsnitt på all jamaicansk populärmusik från de senaste 30 åren och pressar fram esenssen. Samtidigt behåller han energin från dancehallen hela tiden, och hans grova stämma flätas ihop med rytmerna i vad som kommer bli måttstocken för alla bra reggae/dancehallalbums från den punkten.
Buju banton live på Hultsfredsfestivalen 2003
1997 kom "Inna hights" ett album som i mångt påminnde mycket om "Til shiloh" men med extra allt, minus dancehall. Det här är en av dessa vattendelare för Buju-fans, för vissa hävdar att "Inna hights" är den definitiva Buju-skivan. Jag har själv velat under en ganska lång tid, men tagit ställning för "Til' shiloh", dels på grund av att den var en planritnining för "Inna hights" och för att den var faktiskt först. Där "Inna hights" går på någon slags dieseldriven, upproducerad superkraft, drivs "Til' shiloh" av rå känsla. Alla ingredienserna finns där, men jag vidhåller att "Shiloh" är - om än väldigt tunnt - ett strå vassare. "Inna hights" innehöll dock Bujus största internationella hit till dags dato "Hills and valleys". En klassisk rootsproduktion om rastafari och allt vad det innebär. Nu var Buju på toppen av världen, i en helt annan skepnad än där han började sitt errövringståg.
Buju säger själv i en intervju att dancehallens guldålder var mellan 1990 och 1996. Jag tänker inkludera honom i det påståndet, och sluta prata om hans individuella album, för visst har det kommit album efter det monumentala "Inna hights", men ingen har lyckats förändra spelet i grunden som den och dess föregångare gjorde. Men det är inte bara albumen som har gjort Gargamel till det självklara G:t i dancehallalfabetet. Hans obevekliga energi på scenen, och hans liveframträdanden är nog det största anledningen till att beundra Buju. I samma intervju säger han att "De nya artisterna (de som bygger sina karriärer på studioinspelningar) inte hade lyxen av att få den omedelbara responsen från publiken som jag fick, när jag uppträdde med soundsystems. De hade inte chansen att växa med deras medgivande, och krympa med deras förakt". Buju är en av de sista av en döende art. Han är en artist som har kommit upp den långa vägen, genom liveframträdanden och otaliga nätter bland sjaskiga soundsystem, tills han en dag fick kliva innanför grinden i studion och spela in en singel. Buju ÄR dancehall. Inte "dancehall" som den populärmusik som pumpas ut från Jamaica idag. Utan dancehall som en levande plats, en kultur, en folkrörelse på liv och död. Den dancehall som började som ett naivt sexskämt, men slutade i grav tragedi.
PS. Eftersom Buju har en så grov, men melodisk röst, och han är en av de bästa deejaysen att någonsin rida en rytm är han perfekt för att göra dancehall i sin bästa form: det vill säga en deejay och en sångare tillsammans. Jag har därför satt ihop en Spotifylista med mina bästa Buju-kombos där Gargamel tillsammans med Beres Hammond, Garnet Silk och andra skapar reggaemagi. DS
