Alla drabbas vi av den: fotbollsvidskepelsen!

Som fans har vi ju i princip ingen som helst möjlighet att påverka vårt lag eller matchens resultat, det är bara att bita ihop och leva på hoppet vilket är relativt outhärdligt ibland. Speciellt när man ligger under med 4-0 borta i Berlin. Kanske just därför föder sport så otroligt mycket vidskepelse. En förstår liksom det egna storhetsvansinnet i att tro att det spelar nån som helst roll för resultatet vad man har för trosor på sig vid matchen men ändå går det inte att stänga av såna där tankar. Fotbollsvidskepelsen, den drabbar oss alla mer eller mindre.

"Om jag brer en macka nu istället för att sitta kvar vid teven så kommer det bli mål." Jag minns att efter att jag gick på toa en gång när vi kollade fotboll på puben (Golden Gate R.I.P) och Arsenal gjorde mål så fick en kompis till mig för sig att det nog ändå var så att det skulle återupprepa sig varje gång jag gick på toa. Även om man VET att detta är orimligt så kunde inte tanken riktigt släppa honom, inte ens när det inte funkat 10 ggr efteråt. Det var ett jävla tjat, Anna är du inte kissnödig? Lyckades dock inte kissa in så många fler mål efter det och han gick vidare till nya tvångstankar och trollerier.




Extra effektivt när det gäller "lämna-matchen-effekten" är det naturligtvis när folk helt sonika ger upp helt och går hem alternativt stänger av teven. Tro fan att laget man hejar på kommer att vända matchen då. Klassiskt exempel var vid det episka krysset i Berlin (dvs igår). Vi var tio personer som kollade ihop på puben och hälften gick uppgivna hem när Sverige låg under med 4-0. Innan vi sa adjö till de som pinnade hemåt så tittade vi alla på varandra och alla insåg muttrandes: detta var Sveriges enda chans. Om Matilda, Mattias, Kristoffer och Parisa här på en pub i Midsommarkransen, tusen mil från där matchen spelas, ger upp och går hem nu så kommer Sverige göra 4 mål och rädda poäng mot Tyskland i Berlin. Fullständigt orimligt, fullständigt storhetsvansinne och fullständigt verklighetsfrånvänt. Och, självklart, det funkade. För er var det garanterat något annat typ "min pojkvän tvingade mig att stänga av teven när vi låg under så självklart tar Sverige och utför ett mirakel då" hälften besviken/hälften överlycklig, eller "jag såg minsann på Facebook att Britta slog av sin stream och klagade på Sverige och det var därför vi "vann"" (visst känns gårdagen som en vinst?). Man är liksom mer benägen att tro att fotbollsguden ska skratta åt en och in your face kasta in en seger bara för att "straffa" en för att man svek sitt lag än att tro att spelarna faktiskt tog sig samman. Det går också att ta det hela ännu ett varv och lura fotbollsguden just genom att stänga av teven och låtsas ge upp trots att hoppet levde och således köpa sig en vinst genom att offra sitt eget tv-tittande.

Jag tror alltid (bland annat igår) att om jag skriver ner ett lag ordentligt kommer fotbollsguden hånskratta åt mig även då genom att låta laget utföra en ordentlig bragd. Naturligtvis kan det finnas viss sanning i det eftersom att min pessimism hänger ihop med en allmän pessimism som översköljer all press och social media och som troligtvis gör spelarna taggade att motbevisa all kritik.
Igår hjälpte vi alla varandra med gnällandet, turkissningar och de miljoner avstängda teve-apparaterna. Så mycket stämde in att det ledde till Sveriges upphämtning.

Annars är ett av de största besluten val av lokal för att se en match. Där sitter minst 70% av resultatet, allra svårast för mig är det att välja plats att kolla el Clasico. Jag och min kompis Jojje kan sitta i timmar på iChat och diskutera vart vi ska våga kolla någonstans.


Andra klassiker, oavsett om man spelar eller tittar på fotboll är ju kläderna. Det är tur-trosor och kalsonger, exakt 3 varv tejp runt benskydden, "jag har inte bytt hårsnodd sedan 97", "HV förlorade ju senast jag hade på mig vita sneakers på matchen så jag kör på dom igen" och själv får jag PANIK om jag inser att jag kommer vara tvungen att spela utan siffran 6 på ryggen i en korpmatch när min tröja är på vift. Jag spelade ett tag med utsläppt krull eftersom jag tänkte att Puyols powers skulle färdas in i mina orutinerade fotbollsben. Det verkar oerhört viktigt för många exakt vart snusen ligger och när den ska in och ut ur munnen och slutspelsskägg ska vi inte ens börja prata om. 




Sedan jag gjorde mitt COYG-halsband har Arsenal vunnit och Sverige hämtat hem ett 4-0-underläge mot Tyskland, men när jag slog på England-San Marino på teven utan att ha på halsbandet så gick Theo Walcotts revben av, på riktigt, inom några sekunder. Mitt fel. Så nu är jag tvungen att alltid bära det när jag ser på fotboll eftersom det är mitt ansvar vad som kommer ske under matchen, om mitt lag premieras eller straffas...


Dömd till att för evigt bära min gul-blå Arsenaltröja varje Sverigematch från och med igår kväll.


Inte bara fansen har sina nojor, spelarna har sina egna ritualer. 2006 blev Gattusso uppsprungen av ett gäng journalister som ville ha en kommentar angående den stundande matchen mellan Italien och Ukraina, men Gattusso (förvisso en galning) vägrade uttala sig eftersom han aldrig pratar om fotboll dagen innan match. 
Ronny blev ju oerhört hånad för sin ytlighet när han bytte frisyr i paus i Portugals EM-premiär mot Tyskland i somras, men det var klassisk skrockfullhet, precis som när han byter mellan lång- och kortärmad tröja.


Tappert försök av Ronny att förändra Portugals matchbild i paus med sitt frisyr- och tröjbyte.


Defoe är också insnöad på frisyr, eller snarare avsaknad av hår. Eftersom han fått för sig att han bara blir skadad när han har hår på skallen rakar han sig så nära det bara går innan match.
John Terry har också ett gäng nojor, han sitter alltid på samma plats i spelarbussen, parkerar på exakt samma ställe vid Stanford Bridge och lyssnar alltid på samma skiva innan match (Englands motsvarighet till Ultima Thule?)
Gary Lineker kunde aldrig öva på skott under matchuppvärmningarna, han var rädd att "förbruka alla sina bra skott".
Beckham spelar med nya skor varje match och Rio Ferdinand häller vatten över ansiktet varje gång han står i spelartunneln inför avspark.
I NHL är det "fakta" att om man aldrig vunnit Stanley Cup-bucklan så är det hädelse att röra den eller ens fotograferas på bild med den och gör  man det ändå kan man glömma att någonsin vinna den i framtiden.



Helt kört för mini-me att vinna denna :(


Sen har vi tränarna. Hulls tränare Steve Bruce har aldrig tittat på när en av hans spelare lagt en straff. Napolis tränare Walter Mazzarri bär alltid en hamsa i silver i kavajfickan för tur.




Tränaren och dåvarande franske landslagsspelaren Laurent Blanc kysste sin målvakt Barthez bara skalp innan varje match under VM -98, ett mästerskap som också slutade med seger för det franska landslaget.



Anledningen till Frankrikes VM-vinst 98.


Slutligen. Kungen av all vidskepelse vet vi ju alla vem det är nämligen en annan fransk landslagstränare, Raymond Domenech. Han är ju sannerligen i en egen liga för sig. Efter att ha misslyckats med att ta hem guldet under två tidigare mästerskap tog han stjärnorna till hjälp vid uttagningen till den franska VM-truppen 2010. Där fick tydligen inga stackars skorpioner åka med till VM medan lejon helst skulle glömma att få spela i försvaret. Resultatet? Katastrof-VM med massor av konflikter och uteblivna resultat.


Domenech kontaktar högre krafter inför valet av startelva.


Kanske borde han riktat in sig på numerologi eller spolat hela franska landslaget med en vattenslang innan varje match istället. 
Oavsett nivå är jag i alla fall ganska säker, alla drabbas vi av fotbollsvidskepelsen på våra egna sätt.