Hej Internet. Nu har jag äntligen hoppat igång efter 24 timmars koma, ja, jag sov på riktigt 24 timmar i sträck med lite mat- och vattenpaus i sömnen efter att ha fraktat mig själv hem från London och FA-cupfinalen. Nu sitter jag här med en nedladdad repris av denna fasansfullt spännande match på datorn och ska genomgå kaoset igen. Jag måste.
Arsenal kunde alltså vinna sin första pokal på nio år i helgen och jag behövde tvunget vara där men det fanns ju få saker som var svårare att få tag på än biljetter till denna match. Tillslut kom jag på att jag ju faktiskt jobbar med fotboll, alltså kunde jag lösa det genom att sitta på Wembleys pressläktare. Om jag nu skulle kunna ta mig dit.
Oroar mig just nu för: 1. inställt flyg 2. störtande flyg 3. bli kidnappad på väg till wembley 4. problem med ackrediteringen 5. resultatet.
— Anna Tascha Larsson (@FotLol) 16 maj 2014
Stämningen hos de Arsenalska supportrarna har varit extremt ohälsosam den senaste veckan, den här finalen har blivit en sådan besatthet, den har tagit över allt. Det är som ett stort sår i oss som bara vuxit för varje år, börjat vid en CL-final och fortsatt med brutna ben, förlusten mot Birmingham, mer smuts i såren, mer infekterat, mer smärta. Det är inte mängden pokaler det handlar om. För mig är det att se de unga spelarna gå igenom besvikelserna, drabbas av mörkret och rädslan att förlora, se spelare lämna för att få vinna, inte känna 100% tilltro till managern, tvivla på allt. Det gör ont. Jag vill bara vinna något med Wenger. Vårt största hot så här timmarna innan finalen var alla dessa jinxande supportrar där ute.
Meddelande till alla: sluta jinxa.
— Anna Tascha Larsson (@FotLol) 17 maj 2014
Klädd i svart med Arsenalhalsduk nedknövlad i väskan landade jag faktiskt på Stansted tillslut. Jag skulle minsann, lutherskt noga med regler i jobb, bete mig neutralt och seriöst. Tänkte köpa läsk men det gick ju knappast med detta utbud:
Direkt från flyget till Wembley där jag liksom flöt fram genom massorna av supportrar, så starka overklighetskänslor dels orsakade av sömnlösheten min hosta gett mig men framför allt över att VARA DÄR!
Hullsupportrarna var oerhört softa före-under-efter match. Det var hundratals tiger-one piece-fans, obehagliga dansare, ständig support till laget och kärlek och applåder efter förlusten. MVG.
Väl inne på arenan njöt jag av press-LAN:et som pågick, olika John Cross-figurer som cirkulerade och ensam svensk kvinna Larsson fick genast några nyfikna vänner och vi tryckte i oss nära på oätlig engelsk mat, dock var allt annat som serverades både gott och mysigt och jag ger pressbox-upplevelsen en betyg: 5 överlag, dock kunde wifit ha varit bättre:
Innan matchen drog igång var det ett stämningsfullt potpurri av drillflickor och eld till Prodigy i högtalarna. Jag kände mig hemma.
Så började det.
Kan säga som så att det märktes oerhört snabbt att objektivitet inte verkar vara så viktigt på de engelska pressläktarna. Det applåderades, skreks, jublades från ett och annat håll och det blev omöjligt för mig att bete mig under dessa omständigheter. Känslorna sipprade ut.
Sen började helvetet. Det stod 0-2 till Hull efter 8 minuter. Tänkte på Wenger och matchens första tår föll. Arsenal hade återigen klappat ihop.
Det var en sån där match. Ja. nu var det bara att vänta på frilägesutvisning och insläppt straff ovanpå detta samt minst tre skador. Så många tankar rusade genom huvudet. Jag tittar nu på mina "anteckningar" från matchen (ingen antecknade, det fanns inte tid eftersom det var ständig action) och det enda jag skrivit är "flytta till Värmland".
Ja. Det var min enda lösning om inte matchen skulle vända. Ena sekunden hade jag suttit där och frågat mig hur jag kunde vara så oerhört lycklig lottad att jag fick sitta där och se den här matchen, att jag får jobba med detta fantastiska, att mitt lag står där i final. Nästa sekund hade jag i panik utformat en plan. Jag ska aldrig mer se fotboll, jag ska aldrig mer jobba med fotboll. Jag ska flytta permanent till mitt isolerade hus i Värmland, slå sönder 3G-routern och bara smida totalt fotbolls-orelaterade saker för resten av mitt miserabla liv. Jag hörde min absoluta favoritlåt i stunder av tvivel på repeat i huvet: Du måste finnas med Helen Sjöholm som handlar om att göra upp med sin relation till den Gud man börjat tvivla på. Som jag tvivlade.
Sen fick Santi Cazorla en frispark, jag tänkte håll ihop nu Anna. Du måste våga tro, typiskt Arsenal att inte bara vinna enkelt utan ge oss detta drama och går det inte vägen är besvikelser vackra och jag får dela besvikelsen med alla dessa andra drabbade. Men jag måste våga tro och låten i huvet byttes till denna kraftlåt som jag sett 30-40 ggr om dagen sedan hon vann ESC:
Bollen gick in, 1-2, strupen läckte av ljudet av både lycka och ångest som lämnade kroppen och oroad engelsk journalist bredvid mig som applåderat båda Hulls mål frågade om jag mådde ok.
Vad är larmnumret i England nu igen jag behöver akut vård.
— Anna Tascha Larsson (@FotLol) 17 maj 2014
Jag satt oavför Hullsidan av läktaren som började se mer och mer gyllene ut när solen låg på i den tropiska hettan, men hjärtat var ännu rött och hoppet levde utan tvekan. Hela Wembley kokade hela matchen, att det bara sålts 50 000 biljetter direkt till supporterföreningarna märktes inte. Det gick ett skarpt snitt mellan rött och gult förutom mittensektionen som var helröd.
I paus drack jag två liter ingfärste för att rädda halsen och satt och skakade i tystnad. Försökte minnas vad som precis hänt. Efter detta vet ni hur det gick, Koscielny gör mål och det står 2-2 och matchen går till förlängning.
Och... Ramsey lyckas efter minst 20 olika försök skjuta bollen rakt in i mål. Där och då vet jag. Jag VET att Arsenal kommer vinna sin första pokal på nio år och jag gråter där på den engelska pressläktaren, "neutral". Totalt olikt mig att ta ut en så pass livsviktig seger i förskott men JAG VET. Fördämningar släpper, såret börjar läka. Matchen blåses av och fansen sjunger, spelare gråter, skrattar, Wenger springer runt och busar och jag har fan aldrig sett Gunnersaurus så lycklig förr. Hullsupportrarna applåderar sitt lag, sen börjar de lämna och Wembleys uppdelning blir ännu tydligare. Allt är som en dröm.
Laget går upp för att tacka och ta emot pokalen på läktaren, totalt orutinerad som jag är har jag ej förstått att detta kommer ske några meter från mig och rusar dit alldeles för sent. Fem personer framför mig så kramar Wenger om ett fan. Arsene, han utstrålar en lycka jag aldrig skådat förr. Det här betyder ALLT.
Jag kan omöjligtvis gå därifrån. Står kvar och känner in allting. Kommer på att jag måste ha en bild som minne så några andra "neutrala" från CNN hjälper mig bevara denna stund där jag lärde mig vad fullständig lycka är.
Sliter mig från läktaren och går genom press-LAN:et och de journalister som direkt måste kladda ner rapporter från matchen. Stoppar ner en kaka i fickan och tar mig till tunnelbanan sjungandes med de andra.
Kliver av vid Arsenal och är nu säker på att jag har lunginflammation pga så oerhört svagt hälsotillstånd och beställer in lite hostmedicin på Gunners Pub, detta klassiska hak för Arsenalare världen över ifrån. Möter denna kändis i samma outfit som min vovve burit hemma i Sverige under dagen, dock att denna hund kunde tricket "skälla livsfarligt som svar vid frågan What do you think of Tottenham". Måste träna Mesut nu.
Avslutar 17 maj med denna julgrans-selfie inne på toan i ett extremt skört hälsotillstånd. Sen sjöng vi lite, dansade, sen bröt jag ihop och somnade i en hög med damm på Stansted.
Men vad ser jag då när jag öppnar mina ögon ur lunginflammations-pokallycka-koman 5 på morgonen? Kristoffer Olsson som ska hem och ansluta till Sverige U19 och U21. Kan ej tro detta är sant. Från ångesten vid tvåmålsunderläget vid nionde minuten, till att få glädjas åt pokalen med vår Norrköpingska tonåring i Arsenal ett halvt dygn senare. Man ska aldrig sluta tro.
