Timbromännen på väg hem från lekstugan.

Varför är det så viktigt för borgerliga debattörer som timbromännen Markus Uvell, Ivar Arpi och Andreas Johansson Heinö att med näbbar och klor slåss mot en brännmärkning av SD? Är det deras liberala, sanningsälskande patos, eller helt enkelt för att de tjänar på ett 13% stöd av ett SD med gott anseende?

Rakad skalle. Bombarjacka. Patch med svensk flagga. Vita snören i fjortonhålskängorna. När jag var liten var detta det läskigaste som fanns. Nynazisterna. Idag sitter ett parti med direkta rötter i 90-talets barndomsångest i Sveriges riksdag. De skriker hora och babbe, slungar järnrör, citerar krigsdikter, skapar parlamentariskt kaos, jublar när de tvingar fram extra val och driver nu stenhård, öppen kampanj mot invandring.

Ändå får vi inte kalla dem nyfascister.

Artikeln från Forskning och Framsteg som slår fast att ledande forskare inte anser att SD går att definiera som fascistiskt ger borgerligheten vatten på sin kvarn. ”Forskningen ger inget stöd” twittras det med vetenskapens flagga i topp: ”De är faktiskt socialkonservativa!”.

Timbromännen har rätt i det de säger. Vetenskapen kan inte slå fast något som ännu inte hänt. SD är inte i strikt vetenskaplig mening fascister. Än.

Men undrar var samma vetenskapliga iver håller hus när Annie Lööf kallar Socialdemokraterna för socialister. När GPs Malin Lernfelt kallar Vänsterpartiet för kommunister. Trots att partierna näppeligen ur någon definition idag kan kallas annat än socialliberala är arvet, rörelsen, medlemmarna då bevis nog för att utan peer reviewade-artiklar sätta stämplar för att vinna retoriska poänger. Samma sak gäller för övrigt vänsterns utmålande av borgerliga partier som nyliberaler.

Och ändå får inte vi kalla Sverigedemokraterna nyfascister.

Det borgerliga hyckleriet kan lösas på två vis. Antingen sitta på händerna och vänta på att Sverigedemokraterna fullbordat sin uppenbara rörelse från rakade skallar till parlamentarisk makt och med vetenskapliga definitioner alltså kan kallas nyfascister.

Eller välja anständigheten. Stå upp för vår krisande demokrati.

De så kallade socialisterna och kommunisterna har valt rätt. Klarar borgerligheten det?

För den som vill förkovra sig mer i den vetenskapliga definitionen av nyfascism, läs här.

Det är synd om Marcus Birro. Idag fick han sparken från Expressen för att han kritiserat sin tidning på rasisthatsajten Exponerat som annars brukar ägna sig åt att hänga ut 14-åringar.  För att de är antirasister. Marcus Birro slog där fast hur synd det är om Marcus Birro som blivit mordhotad för att han twittrat om att islam är en farlig religion och ändå inte fått stöd från sin chefredaktör.

Själv fattar Birro ingenting alls. På sin blogg skriver han:

”jag [har] möjligen varit naiv och defentivit [sic] okunnig vilken typ av program jag svarat på frågor i men inser också att sammanhanget inte på något sätt är olagligt eller liknande. Det är ett ifrågasatt sammanhang och jag borde nog ha tagit reda på lite mer om det”

Det är synd om Marcus Birro. Som ett litet barn vilse i skogen springer han runt i dagens medielandskap. Man vill bara skrika ”Marcus, stå still och krama ett träd” men han skulle ändå inte lyssna. Springer vidare, snubblar, går ner sig i träsk, pratar med djur, äter farliga svampar. Allt för att han har barnasinnets naivitet kvar.

Ni tror mig inte? Bevisen för att Marcus Birro är mer pantad än en femteklassare talar till min fördel.

1) Hans tweet. Inte ens en femteklassare skulle missa att blanda ihop radikal islamism med en hel religion. En femteklassare som i likhet med Birro var katolik skulle nog också bita sig i tungan innan hen började prata om religion och krig.

2) Att podcasten han blev intervjuad för heter ”Radio Länsman”. Smaka på det. Radio Länsman. Om inte namnet var nog kunde deras skicklighet i att använda professionella AD-mjukvaran "Paint" skvallra om vartåt det barkade.

 3) Istället för att gråta ut i det kanske mest tvivelaktiga sammanhanget i svensk media just nu kunde han nöjt sig med att be sin kollega Ulf Nilsson skriva en krönika på samma tema. Rubriktips ”Det är synd om Birro”.

4) Hans långa tidsserie av tidigare fails, alla förklarade med varianter på att han ”inte visste bättre”. Som när han ställde upp som partiledare för kristdemokraterna fast han inte ens var svensk medborgare, och på köpet förlorade sitt programledarjobb för TV4

5) Att han själv under tidigt 90-tal satte upp pjäsen ”Kulturmord”, där man blandade "rockmusik och poesi".

Ja ni ser. Det är synd om Birro. Allt pekar på att han inte förstår bättre. Det är inte lätt att vara ett litet barn i en vuxen människas kropp. Man ska inte reta barn. Ibland är det helt enkelt så, att 40-åringar måste få frisedel från verkligheten. Åtminstone om man heter Marcus Birro. Hur skulle det annars se ut?