Framtidshopp: Black Hippy

Amat Levin 15:22 14 May 2012

blackhippy
Mitt Wu-Tang-hjärta slår extra fort när jag tänker på en av de roligaste trenderna inom hiphop på senare år – kollektivets återkomst. För visst händer något när artister bestämmer sig för att samarbeta i en tajt grupp som kompletterar varandra på ett musikaliskt plan, istället för att enbart jaga the next big thing att göra en feature med? Och även om Odd Future är den konstellation som har fått mest uppmärksamhet är Black Hippy betydligt mer intressant.

 
kendrick

Black Hippy består av Kendrick Lamar, Jay Rock, Ab-Soul och Schoolboy Q, som alla är signade till det Los Angeles-baserade indiebolaget Top Dawg Entertainment. Kendrick är den klarast lysande stjärnan och har efter en EP (Kendrick Lamar), ett mixtape ((O)verly (D)edicated) och ett MAGNIFIKT album (Section.80) skrivit på ett kontrakt för Dr. Dres Aftermath. Storbolagssigneringen har hittills resulterat i ett av vårens bästa släpp och ett Coachella-framträdande och det verkar som att Kendrick slipper gå samma Aftermath-öde som The Last Emperor, Joell Ortiz, Rakim, Eve, Raekwon och alla andra talangfulla rappare som har placerats på hyllan av Dr. Dre. Vilket är tur, för Kendrick Lamar är en särskild begåvning. Från hypade storfeatures till mer obskyra samarbeten dödar han varje vers han lägger och han funkar också som någon slags Nate Dogg-crooner på refränger. Kommande Good Kid in a Mad City är ett av årets mest efterlängtade släpp.

 
jayrock

Om Kendrick Lamar inte direkt skriker Compton är Jay Rock en mer traditionell west coast-rappare. Med en röst som för tankarna till Game (kanske även Immortal Technique?) släppte han förra året Feels Like Home, ett album om gängliv i Watts, men som även har en viss reflekterande och stundtals mogen ton. Hårt, hungrigt och Impala-vänligt (TROR jag, jag har inte ens körkort) är det exakt det Games The R.E.D. Album borde ha varit.

 
schoolboy

Schoolboy Q var för mig gruppens mest generiska medlem. Sedan hörde jag Sacrilegous och älskade det pulserande beatet och den ångerfulla texten. Sedan lyssnade jag på Lissie-samplande Hands on the Wheel och blev ännu mer övertygad. Det må till störst del vara on some ignant shit, men han behärskar det fullt ut.

 
ab-soul

Den mest svårdefinierade medlemmen är Ab-Soul, lika mycket Souls of Mischief som, typ, tidiga Lupe Fiasco. The Book of Soul, ett av debutalbumet Control Systems bästa spår, sammanfattar allt han gör bra. I över fem minuter, och över jazzig soul, rappar han smärtsamt om sin flickvän, sångerskan Alori Joh, som tog självmord endast 25 år gammal.

Seven whole years, seven whole years
It was supposed to end with our grandkids/
Luckily for me I'm used to being cut short
But I'm such a nice guy, why Lord?/
Why Lori? Why'd you have to take her from me?
Guess you needed your angel face for all of heaven to see/

Your picture still on my mirror and it's so scary
I swear I still ain't looked at your obituary/

So now I'm so doped up I think I'm flying
I hope the spliff will never finish/

I guess the Mayans wasn't lying
2012 my world ended/


Och det är det här jag gillar med Black Hippy. Det är bra beats och bra texter. Det är eftertänksamt, intelligent, personligt och originellt. Så långt bortom vad de flesta unga rappare verkar vara kapabla att bjuda på idag. Alla i Black Hippy har nya soloprojekt på gång och det kommer att bli en bra dag för hiphop när de bestämmer sig för att spela in ett album tillsammans.

Fler blogginlägg från Amat Levin