Södertäljetrion lyckas smita mellan postrockens nätta galler och snuddar den djentiga proggmetallen, samtidigt som de djupt beaktar popjaget. För att redan på sitt andra album har trion plockat isär sitt sound, och skruvat ihop det igen – effektivare och stabilare. Det är mindre spretigt och de balladmässiga som akustiska elementen har slipats ner. Varenda ton rör sig i ett bitterljuvt universum där Katatonia, Khoma och Deftones bakats ihop med nyanser av Tool och Muse, men det är ändå Love Anderssons smäktande röst som förför lyssnaren.
