Det här är verkligen oförklarligt bra.
För hur skulle man kunna beskriva att Henrik Ojas popsånger är små skira ovärderliga pärlor, fulla av hjärteknipande melodier och sirliga detaljer som mjukpsykedeliska Love-gitarrer, små oansenliga baklängeseffekter och försiktiga stråkar? Och hur skulle man kunna beskriva finurliga texter som kombinerar smart komplexitet och nära personlighet?
