Zhenita i sagornas värld

Älvor och retsamma knytt finns med Zhenita Philipson när hon promenerar i skogen. Tomtar är mer sällsynta. Ibland ställer hon ut mat till dem. Kakor och gröt fungerar bra, men hon bjuder oftast på Loka Crush. Alla väsen är snälla, så länge man inte skräpar ner.

På en stubbe i den svenska sommarskogen sitter en liten flicka. I knät ligger en Kalle Anka-tidning men något annat fångar hennes uppmärksamhet. Hon är fem år och har nyss träffat sina nya vänner. Vissa far omkring som riktiga retstickor medan andra skapar mönster av blommor på marken. Det är bra att de finns där, för annars skulle hon behöva sitta ensam i väntan på pappan som kan dröja timmar innan han kommer tillbaka.
– Det började när pappa tränade sina bevakningshundar hos farmor och farfar, på Gudö. Han gav mig några tidningar och satte ut mig i skogen för hundarna att spåra. Där satt jag i min ensamhet när ett par älvor visade sig. Farmor förklarade att det var småfolket jag hade stött på. 

Idag är Zhenita Philipson 56 år ung och hon träffar fortfarande väsen när hon promenerar i skogen. I hennes lägenhet hänger en tavla med en liten flicka. Flickan sitter på en svamp och har en genomskinlig kropp med tunna fjärilsvingar som växer från ut från skulderbladen. Tavlan påminner Zhenita om älvorna som hon möter i skogen.
– Jag hör pinglande ljud och känner ett pirr i fötterna. Då vet jag att de är i närheten. Oftast är det små varelser, men en gång mötte jag en skogsväktare lika hög som ett träd.

"Jag hör pinglande ljud och känner ett pirr i fötterna. Då vet jag att de är i närheten."

Det är inte bara Zhenita som träffar väsen i skogen. Hon administrerar en privat facebookgrupp med drygt tvåtusen medlemmar. Den uppdateras dagligen med historier om möten med skogsväsen. Foton föreställande gröna mossor och slingrande rötter är inte vad de tycks vara. Det diskuteras i kommentarsfälten - är det ett vinkande troll? Eller är den där roten kanske en fot, står trollet på händer?

Tommy Kuusela, forskare på Institutet för språk och folkminnen, specialiserar sig på sagor och folktro. Han förklarar att skogsväsen har uppfattats på olika sätt genom tiderna. Ur 1700-talets romantik kom den förskönade bild vi idag har av många väsen. Det var då som dessa väsen blev en nationalromantisk symbol för landets natur. Vackra, kurviga älvor och en vältränad Näcken i de svenska skogarna. Innan dess var väsen något farligt med ett obehagligt yttre. Älvorna var inte särskilt trevliga och satte ofta sjukdom på människor. 
– I äldre tid så var skogarna ett verkligt mysterium, de var djupa och livsfarliga. Man var i skogen för att man hade ett ärende. Antingen var man jägare eller kolare. Plockade man bär gick man inte långt in. Gick man vilse kunde man i värsta fall dö. Därför var skogen och dess väsen något skrämmande, säger han.

När Zhenita träffar väsen känner hon en djup respekt som gränsar till rädsla. Trots barndomens närgångna lekar med dem vill hon aldrig störa. I hennes facebookgrupp talas det ofta om en uppskattning för det skogen har att erbjuda. Användarvillkoren uppmanar till att värna om naturen och dess väsen.

Det är svårt att veta varför folk tror på saker. Över hela världen kan man hitta folksagor eller religioner av olika slag. Världsreligionerna har likt Zhenitas väsen brist på vetenskaplig fakta. Tommy Kuusela berättar om den tysk-brittiska språkforskaren Max Weber. Han beskrev kyrkans förlorade makt under 1800-talets Europa som ett “avförtrollande av världen”. Kyrkan hade tillåtit ett utrymme för mystik och tro som vetenskapen sedan tog bort.
– Naturvetenskapen finns och den ger många svar, men inte alla. Den fyller inte det där behovet av mystik och andlighet, säger han.

Facebookgruppens medlemmar träffas inte i verkligheten. Zhenita har några vänner som delar hennes tro men ingen i hemmet. Hon bor tillsammans med sin man. Han ser inte väsen men gillar ändå att promenera i skogen. De plockar ofta svamp tillsammans. Varje gång plockar hon massvis medan han har svårt att hitta en enda.
– Hemligheten är att ta med sig lite choklad att ge bort. Då blir väsendena glada och visar vägen!

Båda kedjeröker men fimpar inte i skogen. Det är viktigt att inte störa med nedskräpning eller höga ljud. Skogen på Gudö förlorade sina väsen efter byggnationer i området. Det har fått Zhenita att oroa sig över klimatet.
– Berättelserna är en spegling av sin samtid, en spegling av människan själv. Om rädslor, drömmar, förhoppningar. Miljöförstöring tror jag påverkar synen på väsendena. Naturens väsen är ju ändå naturens väsen, säger Tommy.

På morgonen förbereder Zhenita en lunchmacka. Väl inne i skogen tar hon några tuggor på sin macka men gillar inte smaken. Skogen är djup och fylld med stenar. Här finns det säkert någon hungrig gammal tomte, tänker hon och kastar iväg sin lunch. Mackan träffar något, eller någon. Det måste ha varit en vätte. De är stränga och vill helst inte bli störda. Zhenita går vilse. I flera timmar irrar hon runt i skogen. Till slut ropar hon högt förlåt och förklarar att hon måste hinna med den sista bussen hem innan det blir mörkt. Efter ropet dröjer det inte länge tills hon hittar stigen för att ta sig hem. Vätten hade förlåtit henne.
 – Folk säger att man ska ställa fram gröt, kakor och sånt där. Till tomtarna. Men jag brukar hälla upp lite Loka Crush i ett glas. Det går alltid åt.

Zhenita tvekar aldrig på väsendenas existens. På sätt och vis har de alltid funnits där för henne. Som barn var rollerna omvända, då var det inte hon som behövde akta sig för att störa älvorna och knytten. Tvärtom var det de som krävde mycket uppmärksamhet. De drog i hennes hår och tjatade om att få fläta det. Sedan ville de visa henne växternas alla mönster. Idag är det hon som får akta sig för att inte skräpa ner.
– När väsen kommer fram så känner jag mig inte längre ensam. De är ett slags stöd för mig. Jag känner en stark glädje i allt som skogen visar mig.