Yngvild Sve Flikke: ”Vi tar för givet att alla vill ha barn” 

10:50 25 Oct 2021

Norsk film är hett just nu, eller som Dazed uttryckte det: ”rude and refreshingly honest”. Nöjesguidens filmredaktör intervjuar regissören bakom succén Ninjababy om grannlandets filmlandskap och om att göra komedi av graviditetsskräck.

Att bli gravid är det sista den tjugotreåriga Rakel, huvudpersonen i Yngvild Sve Flikkes komedi Ninjababy kan tänka sig att bli. Hon har fullt upp med annat, är luspank och framför allt helt ointresserad av att bli förälder. Men så plötsligt spelar livet henne ett spratt och när hon inser att hon väntar barn är det sedan länge för sent för att göra abort. Hon hanterar det hela genom att få panik, rita serier och föra en dialog med bebisen som framför sina åsikter med Skam-skådespelaren Herman Tømmeraas röst. 

Jag zoomar med regissören Yngvild Sve Flikke och medan hon pratar om sina tonårsbarn som måste coronatestas väntar jag på första bästa tillfälle att berätta om min återkommande mardröm: att jag går på stan och från ingenstans får en stor ballong till mage och fattar att jag ska få barn. 

Den paniken, hur svettig jag vaknar och hur lättad jag är när jag inser att det bara är en dröm går inte ens att beskriva.
—Hahaha ja, och det var just det som var så intressant att skildra - en person som deklarerar att hon aldrig ska ha barn och blir gravid som tjugotreåring. Jag försökte också föreställa mig det. Det hade varit helt sjukt. För mig är det också en betraktelse av just en individ som säger att den inte vill ha barn. Jag vet genom att ha pratat med olika personer att vi tar för givet att alla vill ha barn. De som inte har eller vill ha barn tycker man ofta lite synd om. När man uttryckligen inte vill ha barn ska man hela tiden förklara sig och rättfärdiga sitt beslut. Men om det är tvärtom behöver du absolut inte komma med några förklaringar.

Huvudkaraktären är hämtad från den norska tecknaren Inga Sætres serieroman Fallteknikk. Vad var det som gjorde att du ville göra en film av den?
Fallteknikk kom fyra år innan jag fick idén att göra filmen. Då hade jag gjort min debutfilm Kvinner i for store herreskjorter som handlade om olika kvinnor i olika stadier i livet. Den ena var väldigt gravid och ignorerade det för karriären var viktigare för henne. Det gjorde att jag började fundera mer på ambivalensen man kan känna inför en graviditet. Trots att mina två graviditeter har varit önskade är själva tillståndet ganska konstigt, det konstigaste - att du vet att det växer en liten människa inom dig.

Yngvild menar att det finns väldigt många därute som inte ska ha barn, av både frivilliga och ofrivilliga anledningar.
– Vill man inte så är det fortfarande rätt stigmatiserat. Och råkar du bli gravid så finns det press utifrån att du ska trivas med det och vara glad utåt. Det är ett så komplicerat tillstånd så jag klarar inte ens att artikulera det i en mening. Och då är det lättast för mig att uttrycka mig genom att göra film. Jag ville också försöka skapa något där animationen utgör en viktig del av hela produktionen. Och då kom jag på Inga, jag kände henne från förut men vi har inte jobbat ihop. Hon har blivit min närmaste samarbetspartner. 

Jobbade ni med animation parallellt med filminspelningen? 
—Ja, Inga började animera redan från starten av inspelningen. Vi hade testat oss fram under hela skrivprocessen och utvecklingen av filmen, mycket angelägna om att ha fria händer och tillsammans med producenten Yngve Sæter sökte vi och fick medel genom diverse talangprogram för att göra en lågbudgetfilm. Det var väldigt viktigt att undersöka hur vi kan använda oss av animation och vad som går att göra inom ramarna för budgeten. Det är Inga som har gjort all animation i filmen. För att ro filmen i hamn var det väldigt viktigt att planlägga detta med animationen noggrant. Inga samarbetade väldigt tajt med klipparen och var delaktig i manusarbetet. 

Men visst är Kristine Kujath Thorp, som spelar huvudpersonen Rakel också tecknare och illustratör? 
—Ja, och produktionsdesigner. Kristine kom nyligen ut med en väldigt fin barnbok om naturen som heter Hjelp småkrypene. Hon är utbildad på Danska designhögskolan, men jobbar också som skådespelare. Ninjababy var hennes debut i en spelfilm och nu har hon blivit väldigt poppis. Det är många som vill jobba med henne.  

Hon känns också helt given och självklar för rollen. En av de mest naturliga prestationerna jag har sett i en film om en ungdom. Hur hittade du Kristine?
—Jag har haft en otroligt duktig castingagent och vi jobbade väldigt målmedvetet. Från starten har Inga och jag byggt upp den här karaktären på ett väldigt tydligt sätt. Vi ville göra något i opposition till den polerade värld vi ser runtomkring. Det skulle vara en person att känna igen sig i. Som inte är så välstädad och perfekt utan… 

Helt normal. 
—Ja, en normal person som inte är för tillgjord. I bekväma kläder och utan smink. Som kanske inte är så välvårdad alla gånger. Det skulle vara en vanlig skandinavisk tjej. Och vi har kollat på kanske hundra stycken. Det var en väldigt lång castingprocess och vi var noga med att det skulle vara någon som var bra på komisk tajming och det emotionella. För förutom att hon är emotionell, måste hon även vara avväpnande och naturligt rolig eftersom det i slutändan är en komedi. Men inte för mycket för vi ville inte göra en slapstickfilm. Och helt plötsligt dök Kristine upp och hon var helt fantastisk.

Men tyckte du att det var balansen mellan komik och allvar som var svårast eller vad tyckte du utgjorde den största svårigheten under inspelningen av Ninjababy?
—Det var stundtals en väldigt krävande inspelning. Framför allt var det svårt att göra filmen och inte överskrida den ringa budgeten.

En utmaning var huvudkaraktärens graviditet och att vi bestämde att hon - för komikens skull - skulle upptäcka det först i sjätte månaden. Det krävde en hel del research om det ens var möjligt. Och att hitta folk som har upplevt det. Det är intressant för i de flesta fall handlar det om att kroppen lever i en slags förnekelse eftersom detta tillstånd är det sista den vill. För de flesta i den situationen är väldigt unga, har väldigt mycket annat att tänka på och det sista du förväntar dig av livet är att bli mamma. Det är så långt från där du vill vara. Det var en hård nöt att knäcka, och att samtidigt förhålla sig till det fysiska.

Hur löste ni det? 
—Vi fick väldigt mycket hjälp av Kristine som - när vi skulle filma magen - glufsade i sig fyra liter vatten för att den skulle synas mer. Vi har också använt oss av en konstgjord mage.

Det är också intressant hur hon tar sig an sexscenerna. De är väldigt rakt på sak. Du själv sa någon gång att du är trött på poetiska sexscener i filmer. Varför då? 
—Jag tycker bara att de oftast blir överdrivet förskönade. Oftast känner jag att sexscenerna är filmade utifrån en för tillgjord manlig blick, där man försöker fånga det vackra med sex genom vackra bilder. Jag ville testa att fånga kåtheten.

Det är intressant folk upplever att min film innehåller väldigt mycket sex - vi har definitivt inte så många sexscener med. Vi har egentligen ganska korta snuttar. Och eftersom det är så mycket humor i filmen så är även dessa scener rätt roliga. 

Skulle just fråga dig om reaktionerna på filmen. 
—Det jag oftast upplever när den reser ut på olika festivaler - den ska till Kina nu och tjugo andra länder - är att det som väcker mest reaktioner är hur filmen utvecklas. Jag kan inte gå mer in på det för då spoilar jag för mycket för dem som får lust att se den.

Vad tror du, var ser du Rakel när hon fyllt fyrtio?
—Hon kommer klara sig bra. Så bra som man bara kan. Dessutom har hon då hunnit lära sig hur man hanterar motgång. Hon har säkert en enorm fyrtioårskris men hon hanterar den bra. 

Och är en berömd serietecknare. 
— Haha, ja det är klart! 

På filmkartan känns Norge nu som det skandinaviska land som kommer med flest fräscha manus, spännande skådespelare och filmer som skördar priser på de största festivalerna. 
—Det är vår tur nu! Vi har fått en uppsving och förstärkning inom alla produktionsled och för det kan man säkert tacka filminstitutet men också alla tv-kanaler och streamingtjänster. Det är väldigt många produktioner som pågår och nu till hösten kommer det en massa intressanta filmer som har väntat på premiär. Och sedan tycker jag filminstitutet i Norge har varit noggrant med att premiera mångfald, och tänka bredare. Men så är det kanske i Sverige också. 

Ja men det är väl likadant. Men ändå känns inte det svenska filmlandskapet lika brokigt och intressant som det norska. 
—Vi är kanske inte lika politiskt korrekta här? Jag är väldigt spänd på hur Ninjababy kommer att bli mottagen i Sverige. För den har en viss fräckhet och hårdhet i sig. I Danmark älskade man den. Vi får se om Sverige tycker lika mycket om den. Om ni har humor. Blir det för mycket för svenskarna kanske?

Ninjababy har svensk biopremiär den 29 oktober. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!