Varje vecka djupdyker Maria Müllern-Aspegren i en ny subkultur. Först ut är te-communityt.
Subkulturerna är döda, sägs det. Döda, begravda och lämnade att förmultna i det förflutna. Falskt, svarar jag, som tagit några högskolepoäng i sociologi. Att du inte ser hårdrockare och synthare fajtas till döden under din vanliga kvällspromenad betyder inte att ingenting händer längre. Precis som allt annat i vår moderna värld har subkulturerna splittrats och flyttat från det offentliga till det privata. De nya subkulturerna är osammanhängande, situationsbaserade och existerar för det mesta i ditt eget huvud. Subkulturen är schizofren. Men hur ska man hålla koll på något när allt har slutat vara på riktigt?
De kommande veckorna ska jag försöka fånga de nya och ständigt föränderliga subkulturerna. Som samhällsvetare och människa som lever på 20-talet vet jag att man egentligen inte ska uttala sig svepande om olika grupper. Men när det gäller grupperna som håller till på Reddit kan man unna sig ett litet undantag. Den här veckan går äran till sidans te-community. Nu kör vi.
Det råder brutal “självtitulerade chilla killar som precis lämnat några stökiga år som professionella festknarkare i London”-stämning i det här gänget. Beslutet att bli nykter och rikta fokus mot något annat än nästa lina blev nog en rejäl omställning. Eftersom de är lite soulful white boys som lever i övertygelsen om att 2000-talet är det kinesiska århundradet känns kanske te som ett naturligt nästa steg i utvecklingen? Gruppens rockstjärna är en snubbe du INTE vill hamna bredvid i soffan på en inflyttningsfest. Likt en seriemördare dyker han upp i forumet under olika namn och identiteter, men undertecknar alltid sina skriftliga “kills” med en emoji jag aldrig sett i det vilda förut.
På tal om människor du försöker undvika att hamna i konversation med på fest. Minns ni alla gånger man blev tagen som gisslan i ett av sovrummen av en kompis pojkvän som ville lyssna på rockmusik och prata DMT? Föreställ dig nu att den här pojkvännen, istället för att lägga något psykoaktivt i teet, pungar fram en dropshippad påse taiwanesiskt grönt te från Aliexpress, lutar sig tillbaka och “rider qi-vågen”. Det kommer krävas 15 års hårt psykiatriskt slit för att få den bilden ur huvudet.
I communityt beskrivs denna transcendenta status som att vara “tea-drunk”. Effekter som själsligt lugn, eufori och kaskadspyor är en del av paketet. Flera användare har också upptäckt en “annan” biverkning och sprider lite kropp-och-knopp-KP-vibbar i forumet.
Ni vet när folk ni annars tänkte var helt normala, kanske till och med respekterade, började dricka kombucha som sin grej? Och, som om inte det vore nog, insisterade på att det gav en nykter “buzz”? Mitt slutgiltiga råd till tecommunityt är att koppla upp sig med dessa kombuchamänniskor och återupptäcka effekten av sisådär 17 öl på en utekväll. Ring upp kvinnan som firade födelsedagen genom att intravenöst droppa C-vitamin med “tjejerna” också, vetja!
Snälla, kan vi inte börja knarka igen? Alternativt ha sex? Abstraktionen av våra två största nöjen gör något sjukt underligt med psykosfären.
