Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Få saker är lika enerverande som när problem eller frågor förklaras med magi, slumpen eller annat som står utom vår kontroll. Alice Eggers påminner våra samtidstokar om det självklara som alla borde se.
I en av min morfars böcker står en tok i Tälje och försöker räkna åsnor. Från marken är de tio men varje gång han sätter sig på sin åsna är det bara nio kvar att peka på. Högst förbryllande.
Bilden av tokens blinda fläck dyker upp när jag tittar på Publicistklubbens panelsamtal om bristen på kvinnliga programledare i underhållningsprogram på SVT. Plötsligt säger Annie Wegelius, programdirektör på SVT att ”det inte är ett strukturellt problem som i filmbranschen”. Efter protester förtydligar hon knackigt att det ju finns så många duktiga kvinnor i tv-branschen. Utöver den ekvationens tydliga förolämpning mot kvinnor i filmbranschen definierar Wegelius ordet strukturell på ett helt innovativt knasigt sätt. Som om hon till varje pris vill komma ifrån alla politiska förklaringsmodeller, allt annat är att föredra, även om det innebär att hon blir en tok av sin tid.
Några dagar senare hör jag Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz prata om hur märkligt det är att män kan slå kvinnor som älskar dem. Hon beskriver det som ett slags vetenskapligt mysterium som ska lösas, liksom vi löste månlandningen (och Marslandningen men där har hon nog läst för mycket sci-fi). Samtidigt står den politiska förklaringen som det andra laget i Gäster med gester och piper och tjuter och slår på trummor. Har hon aldrig gått i en skola där man får höra att lite stryk bara betyder att han tycker du är söt?
När man är blind för den åsna man själv sitter på blir matematiken obegriplig, ändå envisas folk med att framhärda. De skriver böcker om mansrollen där lösningen är att några män på Södermalm trycker in sina känslor ännu längre i min hals, de bloggar om att ”vi ÄR såna” vilket tål påpekas är ett konstaterande inte en förklaring. Pressar man dessa tokar IRL på vad exakt de menar bemöts man ofta av stammanden och/eller frustrerade fräsningar. Ibland dyker ordet ”naturligt” upp som ett mellanled men när jag frågar om bilgenen hos pojkar i så fall har legat latent under alla år bilar inte fanns blir resultatet samma omformulerade fräsning. Det gäller inte bara könsordning utan alla samhällets system – sambandet mellan ”invandrares överrepresentation i brottsstatistiken” och deras dito i det socioekonomiska bottenskiktet är ofta ett rent sammanträffande. Slumpmässigt på gränsen till magiskt skulle jag hävda.
När scenen ur Tälje tokar spelas upp för barn skriker de: ”MEN DU SITTER JU PÅ DEN”. Det är den ständiga berättelsen om det självklara som ingen säger, från Occhams rakblad till Kejsarens nya kläder. Så en gång för alla: Strukturer är inte något genusvetare och kommunister lägger på verkligheten, inget tvångsnät där saker ska pressas in och naglas fast. Strukturer är svaret på samtidstokarnas halvöppna munnar och uppspärrade ögon när deras resonemang än en gång kört fast.
Alice Eggers är frilansjournalist.
