Illustration: Prince Hat
Överfulla bostadsköer, bristande politiska initiativ och en andrahandsmarknad förpestad med svartkontrakt och ockerhyror. Sveriges bostadskris växer och slår hårdast mot unga. Amat Levin har träffat drabbade, makthavare och en kreativ uppstickare.
– Jag har haft tur, säger 27-åriga Fredrik Wallin, som flyttade till Stockholm från Lund 2007. Just nu bor jag i en jättefin lägenhet i Fredhäll med värsta utsikten över Essingen.
Lyckan blir dock kortvarig. Den sista januari ska han ha lämnat lägenheten – det blir hans tolfte flytt på fyra år. Och han är långt ifrån ensam. Enligt en undersökning som SKOP har gjort på uppdrag av Hyresgästföreningen efter-frågar en kvarts miljon unga i åldern 20–27 en egen bostad. Och andelen unga med egen lägenhet har sjunkit från 62 till 52 procent sedan 1997. Fredrik är bara en av många som har drabbats av bostadsbristen, en kris som växer sig allt större och som breder ut sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och våra största studentorter. I nästan hälften av landets kommuner råder brist på bostäder och enligt Statens Bostadskreditnämnd krävs årligen uppemot 40 000 nya lägenheter för att tillgodose behovet – enligt Boverkets prognos kommer bygget av 32 500 att påbörjas under 2012.
– Jag har haft som mål att hitta något nytt till dess att jag måste flytta, säger Fredrik. Men det är svårt. Så fort någon lägger upp något på Facebook är det 400 pers som hör av sig. Det bästa alternativet jag har just nu är att flytta in hos en kompis.
För 23-åriga Jenny Persson, som flyttade fem gånger på ett år, krävdes 22 år i SKB:s bostadskö för att till slut landa ett förstahandskontrakt i Tensta i Stockholm.
– Jag fick lägenheten mitt i sommaren när inte så många sökte, så jag hade lite tur. Men jag hade inte möjlighet att påverka storlek eller område. Jag tackade ja innan jag ens sett lägenheten.
Trots sina många flyttar och sin stora erfarenhet av andrahandsmarknaden har varken Fredrik eller Jenny stött på en uthyrare som har haft tillstånd från värden. Fredrik har tvingats bo svart och med undantag från en tvåårsperiod, då han fick tillgång till en lägenhet i Aspudden, har han fått satsa på kortvariga boenden. Eller ”två veckor här, en månad där” som han själv beskriver det. Orsaken till bostads-krisen, som drabbar unga extra hårt, är en komplicerad affär.
– Vi har byggt för lite under nästan 20 års tid, säger Stefan Attefall, civil- och bostadsminister. Jämfört med andra industrialiserade länder har vi i genomsnitt investerat hälften i bostadssektorn. Vi har även haft en ökad inflyttning mot större städer och har just nu stora ungdomsgrupper. Man räknar att fram till 2013 har vi ungefär 150 000 fler unga i åldern 19–25 år jämfört med början på 2000-talet.
Andra förklaringar Attefall nämner är att planprocessen har tillkrånglats, vilket gör att det tar längre tid för en idé eller ett förslag att resultera i ett bygge. Han påpekar också att vi har haft en ”ryckighet” i bostadspolitiken och att ständiga regeländringar har försvårat.
– De som ska investera i bostäder gör det med en horisont på 50 år, och när man inte vet spelreglerna och man anpassar sig efter nya politiska nycker och påhitt, blir det en osäkerhet. Det jobbar vi med nu, att skapa de långsiktiga spelreglerna och samtidigt se vad vi kan göra för att öka konkurrens och kunna pressa kostnader.
De svenska byggkostnaderna steg med 21 procent mellan 2005 och 2010 (att jämföra med EU-snittet på 12 procent) enligt brittiska Royal Institution of Chartered Surveyors. Det har resulterat i att det idag är 55 procent dyrare att bygga i Sverige jämfört med genomsnittet inom EU. Men Danielle Zachrisson, bostads-politisk samordnare på jagvillhabostad.nu, en partipolitiskt obunden organisation för unga bostadssökande, nämner avsaknaden av ”en politisk vilja” som ännu en orsak till bristen.
– Viljan har saknats sedan början på nittiotalet när problemet eskalerade i och med den ekonomiska krisen. Då sjönk bostadsbyggandet drastiskt och efter det har det aldrig hämtat sig. Bostadsministern säger att vi har gjort för lite under 20 års tid, vilket han har en viss poäng i, men Alliansen har snart suttit i regeringsställning i sex år, så det har börjat bli en dålig bortförklaring. Men regeringen innan har också haft ett ansvar, det är ingen nyhet att det kommer en stor ungdomskull nu, det har man kunnat räkna ut sedan alla föddes på mitten av åttio- och nittiotalet. Fler har dock börjat spetsa öronen på senare tid, i synnerhet nu när de har börjat inse att det påverkar tillväxten negativt och hämmar utvecklingen i Sverige och våra storstäder.
Problematiken underlättas knappast av att de eventuella lösningarna är fördelade över fler aktörers bord och att skulden slungas fram och tillbaka mellan staten, kommunen och byggindustrin.
– Det går att skylla på alla för alla kan alltid peka på någonting, förklarar Stefan Attefall. Det är det som är problemet för den vanliga medborgaren, det är svårt att veta vem som är boven i just det här fallet. Men även om statens spelregler kan och måste bli bättre, ser vi att det skiljer sig väldigt mycket åt mellan kommunerna. Stockholms kommun bygger mycket mer än vad de själva planerade att göra för tio år sedan, medan många kommuner runt omkring Stockholms stad bygger mycket mindre än vad de själva sa att de skulle göra, trots att befolkningen har ökat snabbare i Stockholm än vad man trodde.
Attefall menar att mycket av ansvaret ligger där – vilken beredskap kommunerna har för att kunna ta fram planer och hur effektiva de är på att se till att det kan byggas samtidigt som de främjar en större konkurrens.
– Kommunerna har kanske ansvaret för att få fram saker snabbt, medan statens roll mer är de långsiktiga spelreglerna som kanske förklarar de mer trendmässiga frågorna.
Även Danielle Zachrisson påpekar att kraftansträngningar krävs från alla håll.
– Staten sätter ju förutsättningarna för marknaden och kommunerna att agera, men det är kommunerna som har plan-monopolet och är de som ska fixa fram mark och göra detaljplaner så att det kan byggas. Och sedan är det byggherrarna som faktiskt ska se till att bygga.
Förändrade regelverk och långsiktigt tänkande hjälper dock inte Fredrik Wallin just nu som alltså är dagar ifrån att ännu en gång stå bostadslös. Han säger att det värsta med att inte ha en egen lägenhet är bristen på trygghet och får medhåll från 19-åriga Jasmin Dahl från Stockholm, som har flyttat tre gånger på ett halvår.
– Man lever i flyttkartonger, det är en konstant stress och man vet inte när man måste flytta igen. Det är ofta tidsbegränsat och svart, så man har en konstant gnagande känsla i magen.
– När man inte har något fast ställe att bo på blir det svårt att planera sin framtid, säger 19-åriga Amanda Möllenhoff som hann flytta fem gånger på ett år innan hon flyttade in hos sin pojkvän i Hässelby i Stockholm. Man vet inte hur ens vardag kommer att se ut bara några veckor längre fram. Ibland bryr man sig inte ens om att installera sig, eftersom man vet att man snart kommer att behöva flytta igen.
Samtidigt fortsätter ombildandet av hyresrätter, den boendeform som Hyresgästföreningen hävdar att en majoritet av Sveriges unga efterfrågar. Enligt en sammanställning gjord av tidningen Bo bättre ombildades omkring 160 000 hyresrätter under nollnolltalet, majoriteten av dem i Stockholm med Göteborg- och Malmötrakterna som avlägsna pallplatser. Ombildningarna har sannolikt förvärrat situationen ytterligare för unga, i alla fall när det kombineras med Finansinspektionens beslut om att man från och med den 1 oktober 2010 behöver 15 procent i kontantinsats för att kunna få ett bolån till en bostadsrätt. I ett sådant klimat blir det svårt för en 21-åring med bara ett par år i bostadskön att kunna få en lägenhet.
– De som har egen bostad har antingen stått i kön väldigt länge, eller haft råd att köpa, säger Fredrik Wallin. Men har man inte gamla pengar, haft möjlighet att spara eller redan befinner sig på bostadsmarknaden är det i stort sett helt omöjligt att köpa en lägenhet. Och Stockholm har ju Sveriges dyraste snittpriser, vilket gör att du behöver 300 000 i cash. Jag känner inte någon som har de pengarna på banken.
– Några jag känner har fått hjälp av sina föräldrar med att köpa en liten etta, säger Amanda Möllenhoff. Men alla har inte föräldrar som kan göra något sådant. De flesta av mina närmaste kompisar bor fortfarande hemma eller är inneboende hos folk.
Enligt Danielle Zachrisson vittnar både mäklare och banker om att det blir allt vanligare att föräldrar går in som medlåntagare, vilket hon ser som en oroande utveckling. Men Stefan Attefall respekterar Finansinspektionens bedömning och menar att den utveckling vi tidigare hade i Sverige, att hushållen lånade mer och mer och skuldsättningsgraden ”steg för varje år”, hotade hela samhällsekonomin.
– Som kristdemokrat skulle jag vilja få till stånd en stimulans av ett bosparande, så att det normala är att unga människor har en viss slant på banken. Man kanske har sparat från unga år och fått en viss stimulans i form av exempelvis skatte-rabatt. Då skulle det bli mer vanligt att man har en liten slant att stoppa in i en första lägenhet. Men jag inser att många inte har den situationen idag, antingen för att privatekonomin är för kärv, att man inte har byggt upp sparandet eller för att man inte har några anhöriga som kan hosta in de här slantarna. Och det utestänger många, exempelvis unga och barnfamiljer.
Så frågan kvarstår – vilka alternativ har man som ung bostadssökande i Sverige? Bostadsköer är kanske det mest givna, men det är långt ifrån alla kommuner som har dem. Och även där de finns är det inte alltid de fungerar bra. Jagvillhabostad.nu anmälde exempelvis Boplats Göteborg till Diskrimineringsombudsmannen 2006, eftersom många klagade på att de kände sig diskriminerade, då Boplats inte redovisade på vilka grunder lägenheter tilldelades. Boplats Göteborg friades men Danielle Zachrisson tycker ändå att det var en viktig markering – köerna behöver vara så transparanta som möjligt. Där uppger hon Stockholms bostadskö, men även Malmös Boplats Syd, som föredömen.
– Stockholms är så populär att Wallenstam, som är en stor fastighetsägare, har lagt ner sin egen kö och placerat allt i den kommunala.
Över 350 000 personer står i kö i Stockholm, men även om inte alla är aktiva sökande är det ett enormt tryck på de lediga bostäderna. I en Metroartikel från den 20 september förra året sa företrädare för Stockholms stads bostadsförmedling att 65 000 aktiva sökande tävlade om 87 lägenheter. Det bidrar till en genomsnittlig kötid på strax över sex år. Enligt Danielle Zachrisson börjar det dock öppna upp sig efter två.
– Är man väldigt effektiv och tittar i hela Stockholm skulle det kunna gå. Men de flesta lägenheter som förmedlas med sådan kort kötid är nyproduktionerna, eftersom de är så dyra.
Varför nyproduktionerna är dyra blir uppenbart när man ser dem. Oavsett om de ligger i en förort eller närmare stan ser de ofta ut att vara inspirerade av de lyxiga Hammarby Sjöstad-bostäderna i Stockholm.
– Och man bygger i stort sett inga ettor och tvåorna är ofta runt 65 kvadrat och med öppen planlösning, säger Danielle Zachrisson. Det är där byggbranschen kan kamma hem mest och snabbast pengar. Och bygger man bostadsrätter får man avkastning direkt när man säljer dem. Hyresrätten är hårdare beskattad och missgynnas därför från statens sida, vilket måste åtgärdas. Man ska också komma ihåg att vi inte har så stor konkurrens i byggbranschen i det här landet, det är ju Skanska, JM, NCC och Peab som bygger det mesta. JM har sin standard och då blir det JM-hus när de får mark.
Civil- och bostadsminister Stefan Attefall påpekar dock att det alltid flyttar in någon i de lite flådigare lägenheterna, vilket gör att det blir mindre konkurrens om de billigare. Det han pratar om är de så kallade flyttkedjorna.
– Köper någon den dyrare nyproducerade bostadsrätten, lämnas en lägenhet bakom som någon annan kan komma åt.
Men finns det någon forskning som visar på att flyttkedjor är tillräckligt effektiva? Lena Magnusson Turner, professor vid institutet för bostads- och urbanforskning på Uppsala universitet, menar exempelvis att kedjorna tar längre tid än vad politiker räknar med och sällan når folk som inte redan är på bostadsmarknaden.
– Flyttkedjor finns. Men de märks inte så mycket om det är en skriande bostadsbrist eftersom det fylls på så fort. De måste fås igång ordentligt. Men varje ny bostad du skapar, oavsett vilken storlek och vilket prisläge, och som fylls av någon människa, lättar på trycket någonstans. Men man kan inte säga att man har löst problemet för ungdomar bara för att man bygger ett hus här i Stockholm, så enkelt är det inte. Vi måste få igång rotationen och få upp det totala bostadsbyggandet. Vi måste också försöka bygga mindre lägenheter, bygga lite billigare.
Jagvillhabostad.nu har gått i bräschen för det billigare byggandet som unga vuxna inte bara har en chans att få, utan också kan ha råd med. Tillsammans med Huddinges kommunala bostadsbolag byggdes 31 lägenheter som vid invigningen 2007 hade Stockholms läns lägsta nyproduktionshyra. Enligt Danielle Zachrisson lyckades de sänka priserna genom att ”tänka smart”.
– Vi utgick från vad unga efterfrågade och att en så låg hyra som möjligt är viktigt. Sedan handlade det om att pressa produktionskostnader och se till att det blev en bra hyresförhandling. Det absolut snabbaste sättet att få ner priset är att dra ner på kvadratmetrarna och göra det möjligt att dela på en lägenhet, inte bara som ett par utan med kompisar. Tvåorna kan i princip bli treor. Det är därför det är så problematiskt med lägenheter med öppna planlösningar – det är svårt att dela på dem.
De hade även fokusgruppsmöten där de kom fram till att balkonger var något som unga tycker är viktigt. Men eftersom balkonger är dyrt fick de kompromissa.
– Vi byggde istället entrébalkonger, väldigt breda loftgångar med uteplats som skiljdes åt av förråd, vilket dessutom gjorde att vi slapp placera förråden i källaren eller på vinden – då blev det också billigare.
I dagsläget planerar Jagvillhabostad.nu ett nytt hus i Råcksta tillsammans med Stockholmshem och Stefan Attefall applåderar initiativet.
– De försöker skala ner storlekar och tänka smartare och mer ekonomiskt för att få billigare lägenheter. Mer sådana projekt behövs.
Men var är de etablerade byggföretagen? Om Sverige står inför stora ungdomskullar som efterfrågar små, billiga lägenheter – borde det inte vara en bra affärsmöjlighet att möta det behovet?
– Det är det vi utgår från att det är, säger Danielle Zachrisson. Det handlar bara om att man måste tänka nytt och göra annorlunda från vad man har gjort. Men byggbranschen är inte känd för att vara nytänkande och ta till sig nya idéer.
Kan man locka byggföretagen att bygga billigare och se de möjligheter som den annalkande ungdomskullen för med sig?
– Jag tror att kommunen har ett stort ansvar där, i synnerhet de som äger mycket mark själva. När kommunerna äger mark ska de ju sälja eller hyra ut den till någon som ska bygga, och som markägare kan man påverka vad som ska byggas där. Markanvisningar brukar man prata om. Och då kan kommunen ställa krav eller ha önskemål – att marken säljs under förutsättning att det byggs exempelvis yt- och kostnadseffektiva lägenheter för unga. Men det är långt ifrån alla kommuner som använder sig av denna möjlighet.
Även Stefan Attefall menar att kommunerna behöver bli bättre på att utnyttja de instrument de har till sitt förfogande.
– De borde inte bara ta fram mark och säga ”jaha, vem vill bygga?”, utan mer ha en idé om hur kommunen ska utvecklas. De som har en tydlig strategi i vad de vill åstadkomma kan både styra utvecklingen bättre och pressa priserna mer. De kan bestämma sig för att ”här vill vi ha hyresrätter med den här maxhyran”.
Danielle Zachrisson vill dock poängtera att man gör det lätt för sig om man skyller allt på att kommunerna inte tar fram mark tillräckligt snabbt eller ställer rätt krav. Byggföretagen har sitt ansvar och exempelvis sitter JM, enligt egen redovisning, på över 10 000 outnyttjade bygg-rätter bara i Stockholms län.
– Vi har noterat detta också och tittar på det för att ta reda på vad orsaken är, säger Stefan Attefall. Är det byggrätter som står stilla år efter år är det ett jätteproblem. Men är det en reserv som omsätts, då är det ett mindre problem eftersom det är en ruljans. Det finns en annan aspekt också – i all annan verksamhet, när du till exempel köper bilar eller telefoner, försöker de som producerar effektivisera sin produktion. Ett sätt att uppnå detta är att standardisera produkterna och momenten. Men i byggbranschen har vi inte den traditionen. Här ritar du ett hus på ett ställe utifrån en detaljerad styrning från kommunen om hur det ska se ut. I nästa kommun ritar du också ett hus utifrån en detaljerad styrning, men den kommunen kan ha helt andra anvisningar. Du kanske har lärt dig att bygga effektivt i kommun A, men kommun B säger att de har andra regler och krav. Då får du inte fram upprepningseffekten, vilket är en av anledningarna till att vi inte pressar byggkostnaderna. Vi har för mycket olika regler. Det tittar vi på också, hur vi kan skapa mer gemensamma regler.
När du säger att ni ”tittar” på problemen, vad är det för tidsram? Redan idag står en kvarts miljon unga vuxna utan bostad.
– Det kortsiktiga vi gör är att försöka få kommunerna att snabba på sina processer och höja sina ambitioner. Vi försöker korta överklagningstider och få bättre fart på andrahandsuthyrningen och kommer med en rapport till våren. Genom att skapa bättre spelregler hoppas vi kunna skapa större intresse och engagemang hos byggarna att hitta smartare metoder, bygga mer effektivt och planera mer långsiktigt. Men kommunerna har en viktig roll i det som ska hända imorgon. Till exempel i hur snabbt man kan få fram en detaljplan och där måste vi hjälpa till med att snabba på överklagningsprocessen eftersom det mesta överklagas, inte minst i storstäderna. Dessutom – har vi inte ordning på den här övergripande ekonomiska miljön, att räntorna är vettiga och att man känner en tillförsikt för framtiden, då vågar man inte köpa en lägenhet eller bygga ett nytt hus.
I väntan på fler lägenheter, billigare byggen, rätt konjunktur eller snabbare processer får personer som Fredrik Wallin finna sig med kortvariga lösningar på andrahandsmarknaden. Men förutom det ständiga flyttandet och bristen på trygghet nämner han hyrorna som nackdel.
– Det är inhumana priser! Det är klart att man kan hyra ut till ett företag som har råd att betala, men jag har sett folk som hyr ut rum för 7 000 kronor i månaden. Det är orimligt. Det är samma sak med Bostad Direkt – där går det att få tag i en bostad, men då får man pröjsa helt sjuka priser.
Han får medhåll av Danielle Zachrisson som tycker att det är motstridigt att de som har bland de sämsta resurserna i landet är samma personer som ska betala mest på en svart andrahandsmarknad. Som en satsning har regeringen höjt de så kallade schablonavdragen vid andrahandsuthyrning för att göra det mer fördelaktigt att hyra ut hela eller delar av sin bostad.
– Det kan röra sig om en villaägare som har en ledig övervåning eller någon som vill hyra ut en del av sin privatbostad, säger Stefan Attefall.
Men har höjningen gett resultat?
– Vi har inget bra underlag än, men enligt en del uppgifter vi har finns det fler som hyr ut idag. Det är mer ett intryck man får när man pratar med olika aktörer. Men det är det vi tittar på, hur vi kan underlätta andrahandsuthyrning. Enligt vissa undersökningar kan det frigöra tiotusentals lägenheter bara i Stockholmsregionen och framförallt se till att det sker under mer ordnade villkor.
Fredrik Wallin är dock inte övertygad om att schablonavdragen räcker som åtgärd.
– Det går så klart att bo så, men jag tror inte att någon skulle vilja säga upp allt de äger för att bo på någons vind. Det är en bostad, men det är inget hem. Det kan dock hjälpa en person som kommer hit och ska studera i tre år och sedan flytta någon annanstans. Men ingen tänker nog ”jag flyttar in där, sedan skaffar jag familj och låter mina barn växa upp på vinden”.
Danielle Zachrisson tycker att satsningen är missriktad.
– Det har ju inte gett någon effekt, förmodligen för att det inte är så många som vet att de ska redovisa en vinst, men också för att det säkert är många som struntar i att redovisa den eftersom det inte finns några kontrollfunktioner för det. Dessutom är det en direkt satsning för de med bostad, inte för de utan.
Det är inte första gången unga bortprioriteras när insatser görs på bostadsmarknaden. Regeringen är exempelvis emot statliga subventioner som åtgärd, men subventionerar ändå trygghetsbostäder för äldre.
– Ett program heter Bo bra på äldre dar där regeringen har puttat in hittills 100 miljoner för att främja en produktutveckling för bostäder för äldre, säger Danielle Zachrisson. Det här görs trots att unga är den grupp som har svårast att hitta bostad enligt Boverket, och äldre kommer först på en tredjeplats. Vi kämpar nu för att det ska bli en motsvarande satsning på bostäder för unga. Branschen behöver ju hjälp på traven för att kunna tänka nytt! Jag gillar inte tanken på att sätta åldersgrupperna mot varandra, men det är faktiskt det politikerna gör. De främjar mycket för fyrtiotalisterna och inget för yngre.
Men Attefall håller fast vid att subventioner inte är lösningen och menar att det långsiktigt inte har gett resultat.
– Vi har ju prövat det under 2000-talet och ändå har vi byggt mycket mindre än norrmän och finnar. Mina politiska motståndare säger att bostadsbyggandet sjönk när vi tog bort subventionerna och det stämmer. Men det gjorde det även i Norge, Danmark och Finland eftersom det berodde på omvärldsfaktorer. Jag är skeptisk till subventioner eftersom vi vet att mycket av dem trillar rakt ner i byggherrarnas fickor. Man subventionerar sådant som ändå skulle ha byggts. Äldrebostäder och kategoribostäder har ofta speciella krav på sig, gemensamhetsutrymmen till exempel, som gör att det kan finnas ett skäl att subventionera.
Subventioner eller ej, det kommer att ta tid innan tillräckligt många nyproduktioner står färdiga. Under tiden är andrahandsmarknaden en ovärderlig resurs. Och för att komma till bukt med svartkontrakt, ockerhyror och osäkerheten, både för de som hyr ut och de som hyr, föreslår Danielle Zachrisson en satsning på en andrahandsförmedling.
– På Stockholms stads bostadsförmedling skulle man kunna undersöka möjligheterna för att kunna ha en andrahandsförmedling som någon slags kontrollinstans som är förtroendeingivande, har koll på hyror, hjälper till med kontraktskrivning, besiktning etcetera. Det är ju ändå någon som ska lämna ifrån sig sin lägenhet för att hyra, och det är en annan som vill hyra den och kunna känna sig trygg i vem den hyr av och hur länge den kan bo. Det är en osäkerhet kring båda parter idag, och det borde kunna matchas bättre. Skulle det genomföras tror jag att andrahandsmarknaden kan fungera bättre och att det kommer ut fler lägenheter på den.
Fredrik Wallin välkomnar förslaget och tror han som hyresgäst skulle känna sig tryggare och Stefan Attefall håller med om att en kommunal andrahandsförmedling är ”ett intressant spår”. Men Jenny Burman, kommunikationsansvarig på Stockholms stads bostadsförmedling, hälsar att det i dagsläget inte finns några planer på att starta en. Tålamod ser alltså ut att vara bostadssökandes viktigaste egenskap även fortsättningsvis. Danielle Zachrisson nämner tillfälliga hus, bostäder som snabbt placeras på mark som inväntar byggstart, som ännu ett alternativ. Hon påpekar också att man skulle kunna införa en fastighetsskatt för de byggföretag som sitter på outnyttjade byggrätter för att se till att de börjar bygga. Och Stefan Attefall pratar om regeringens försök att ”täppa till en del möjligheter” för människor att överklaga byggen ”i all oändlighet”, eftersom det är en anledning till att nyproduktioner tar så lång tid att genomföra. Men de som drabbas av krisen ser ändå med pessimistiska ögon på framtiden.
– Allt jag kräver är ett rum för min säng, ett kök eller kokvrå och en toalett, säger Amanda Möllenhoff. Men det byggs inga hyresrätter med rimliga hyror som ungdomar har råd att bo i.
– Den enda lösningen som regeringen har haft är att göra det lättare för folk att vara inneboende, säger Jasmin Dahl. Men att alla ska få mer trångbott är inte bra och mildrar bara krisen kortsiktigt.
– Jag har ett heltidsjobb och en hyfsad inkomst så jag uppnår ofta målen för att få en lägenhet, berättar Fredrik Wallin. Och jag har inte några problem med att bo utanför stan. Men tyvärr trillar erbjudandena inte in bara för att man söker sig utanför tullarna. Det finns ingen ruljans. Man hör ofta hur folk flyttar ihop med sin partner och köper en lägenhet, men samtidigt behåller den lägenhet de fått genom bostadskön. Samtidigt bygger man bara en tiondel av så många hyresrätter som skulle behövas och säljer ut de som finns, trots att många inte har råd med dem. Jag får inte ihop ekvationen.
