Båt 370 - döden på Medelhavet är en reportagebok som reder ut vad som faktiskt hände den 5 januari 2016 när en av alla flyktingbåtar som sjunkit på Medelhavet förliste. Politikerna i Sverige pratade om flyktingpaus och författarna Annah Björk och Mattias Beijmo åkte till Turkiet. Där lyckas de bevisa ett mord på över 40 personer. Nöjesguiden publicerar här två kapitel ur boken.
Ayman har just fått en idé som ska rädda deras liv här ute på havet. De ska ringa kustbevakningen och larma. Att få hjälp av den turkiska kustbevakningen innebär definitivt slutet på den här resan till Europa. Dyaa gillar inte tanken på kustbevakningen, myndigheterna i Turkiet har behandlat honom illa förut. Han litar inte på dem, men han litar fullständigt på sin känsla att om de inte räddas ur den här situationen, där naturkrafterna så kraftfullt flexar sina muskler, så kommer de aldrig någonstans, någonsin igen. Och kustbevakningen är fortfarande ett bättre alternativ än att åka tillbaka till de beväpnade och fientliga smugglarna på stranden. Det är alla på båten överens om.
Så Ayman ringer. Men han får inget svar. Läkaren som är med honom hjälper till, försöker också få kontakt med kustbevakningen. Han kontaktar någon på Whatsapp. Ayman ringer den turkiska kustbevakningens larmnummer 158 igen och igen och till slut kommer han fram.
"Dom sa att dom kommer och hämtar oss snart"
Ahmad hör honom prata. Ayman överröstar både motorn och vinden och Ahmad håller nästan andan när han meddelar dem deras desperata situation.
– Vad sa dom? säger Ahmad innan Ayman hunnit lägga tillbaka telefonen i det vattentäta fodralet.
– Dom kommer. Dom sa att dom kommer och hämtar oss snart, svarar Ayman sammanbitet.
De flesta i båten är lättade och börjar prata om hopp. De ska få hjälp. Och det syns inte i mörkret men Lamis ler, hon tycker att kustbevakningen är ett av de finaste orden hon hört. Khafar al-sawahil. För en kort stund slappnar hon av där hon sitter nedtryckt på båtens botten, vaggar med vågorna. Blir nästan varm inifrån. Salih är fortfarande väldigt rädd, hon hör honom. Abu Alaa, mannen som reser tillsammans med Manar, försöker sträcka sig ner mot dem. Han når dem knappt men hans fingrar snuddar vid Salihs huvud, alldeles vid hans öra. Salih har sin pappas öron, charmigt utstående. Abu Alaa ber dem att vara lugna och inte vara rädda mer.
– Jag håller kontakt med Rabiaa, säger han till Manar.
Lamis tänker på sin pappa. Han skulle köpa godis och god mat till dem när de kommer fram till Tyskland, det sa han ju i telefonen. ”Aleman.” Det blåser så det gör ont i öronen. Vågorna är så höga. Männen på båten pratar med varandra, de pratar i munnen på varandra och låter arga. Manar ser att det gör Lamis orolig.
– Dom är inte arga. Det kommer att bli bra. Vi blir räddade.
Det är blött nere på durken. Det kalla vattnet kyler barnen, det känns som is i benen. Och det regnar mer än Lamis kan minnas att hon någonsin varit med om. De vuxna fortsätter prata. Lugnare nu. Lamis tänker på kustbevakningen. Klockan har blivit kvart i tolv. Abu Alaa tar fram sin telefon och skriver till Rabiaa som väntar i Tyskland. ”Vi är rädda”, knappar han in i chattappen. Och sedan: ”Det är höga vågor.” Rabiaa svarar direkt. ”Be till Gud.”
Båten tar in mycket vatten. Vatten som känns aggressivt i sin direkta kyla. ”Vi börjar nästan sjunka.” Rabiaa skriver, Abu Alaa ser i appen att ett svar är på väg. ”Ni får åka tillbaka.” Och sedan direkt efter. ”Gode Gud.”
"Plötsligt ändras ljudet från motorn, det hörs hur den tappar kraft"
Sammanhållningen mellan männen på båten är bättre nu, de är alla i det här fruktansvärda tillsammans. Ahmad hoppas att de ska hinna till den grekiska gränsen innan kustbevakningen kommer, han är osäker på var den egentligen går. Eller hur man ser en gräns på vatten. Det är svårt att bedöma avstånden på havet, men den borde inte vara jättelångt borta. Hinner de bara till den grekiska gränsen kan de ringa den grekiska kustbevakningen och då blir de räddade till den grekiska ön istället för tillbaka till Turkiet. Då är de framme i EU och behöver inte göra om den här otäcka resan. Det vore helt klart det bästa. Men plötsligt ändras ljudet från motorn, det hörs hur den tappar kraft. Den algeriska chauffören försöker desperat få motorn att fungera igen, men det är lönlöst. Han är absolut ingen sjökapten, men även om han hade varit det så hade det inte spelat någon roll. Motorn klarar inte belastningen, den är överhettad och går trögt. Han är själv flykting och har arbetat för smugglarna för att tjäna ihop till sin egen resa. Just den här natten har det blivit dags för ett sista jobb och han ska själv fly ut ur Turkiet.
Han öppnar motorkåpan.
...
– Vill ni ha te? Kanske lite mat? säger han.
"Hans ansiktsuttryck är helt annorlunda nu, det har tappat all gästvänlighet"
På bara någon sekund förändras allt. Jag ser det först på den nya, gråhåriga mannen. Hans ansiktsuttryck är helt annorlunda nu, det har tappat all gästvänlighet. Det är en hall emellan oss och ytterdörren och de puttar in oss mot en soffa bakom ett högt bord. Det är trångt som i en båtruff och vi är inträngda i soffan. Vändningen är otäck. Jag blir kall. Den gråhåriga står till höger. Mattias sitter till vänster, bredvid mig i soffan. Möbeln är klädd i vinyltyg och väldigt mjuk. Snett ovanför oss en liten, otvättad fönsterglugg.
Samtidigt som vi sitter inträngda i ett hörn hos kustbevakningen är 14 av mina internationella yrkeskollegor i Turkiet fängslade. Erdogans regering har tydligt signalerat att journalister som sätter Turkiet i dålig dager är lovligt byte. Under 2015 mördades tre journalister i Turkiet, några månader in på 2016 är landet det tredje dödligaste i världen för journalister. Här hos de beväpnade kustbevakarna är den legitimitet som ofta kommer med yrket som bortblåst. Nu utgör mitt yrke ett hot. Jag tänker. Förra gången vi var här sa jag aldrig att jag var journalist, jag visade inte presslegget för jandarman. De enda jag avslöjat min yrkesidentitet för är – smugglarna. Det var ju det första vi sa till dem, ”journalist, media, press” och visade upp id-kortet med de fem versalerna: PRESS. ”No police.” Och nu sitter den här gråhåriga mannen jag aldrig tidigare mött och tittar strängt på mig, som om hans blick ska få mig att erkänna.
Det är inte en fråga, det är en anklagelse. Den gråhåriga vet hur vi presenterat oss för smugglarna. Kustbevakarna är alltså i kontakt med smugglarna som de har i uppgift att stoppa.
– Ja.
– Kan jag få se ditt presslegg? säger han hårt men med ett triumferande leende, nästan ett hånflin.
Han frågar inte Mattias, tittar inte ens åt honom. Jag trevar mot min vänstra jackficka, men sedan sträcker han fram handen och ändrar sig. Han vet ju redan att presslegget ligger där.
– Nej, passport.
Jag får fram mitt pass med en gång. Det ligger i den andra jackfickan. När jag plockar fram det möter jag Mattias blick i samförstånd. Han håller sitt pass i handen, räcker fram det.
– Vi har egentligen bara en fråga. Vi fick ju jättebra hjälp av er tidigare. Och nu undrar vi ... säger han.
Kustbevakaren pekar på min telefon.
– Ge mig telefonen. Listan, säger han.
"Min telefon har inte bara bilder och namn på saknade flyktingar som kunde ha räddats av kustbevakningen, den är dessutom full med information om vår kartläggning av smugglarnas arbete"
Då försvinner allt blod från huvudet och jag tror att jag ska svimma. Jag får hålla i mig med en hand i bordskanten, vågar inte ens titta på Mattias. Min telefon har inte bara bilder och namn på saknade flyktingar som kunde ha räddats av kustbevakningen, men som de av någon anledning inte undsatte. Den är dessutom full med information om vår kartläggning av smugglarnas arbete. Som i fel händer skulle kunna användas mot oss. Bilderna på eldstäder och kvarlämnat skräp i Denizköy. Bilderna på de hemliga väntplatserna i olivlundarna i Bademli. Den höga vassen vid stranden i Cumhuriyet där båtar och flyktingar legat gömda. Bilderna från bergstoppen som visar en hel hamn med avresande båtar. Bilderna som avslöjar hur smugglarna följer med en bit på vägen och sedan hoppar i vattnet och simmar tillbaka. De markerade, svåråtkomliga vägarna som leder till avreseplatserna på udden mellan Izmir och Dikili. Skärmdumpar av kartor från platser där vi vet att det avgått båtar. Den smygtagna bilden på det maffiaartade mötet mellan smugglare på restaurangen. I samma stund som jag tänker på bildbanken i telefonen inser jag att Mattias för en gångs skull inte har gömt sin telefon under sätet i bilen. Och det är i mobilen som den känsligaste informationen finns – kommunikationen mellan Doktorn och flyktingarna och den överlagda koordinationen med volontärerna på de grekiska öarna. Straffet för medhjälp till flyktingsmuggling är i Turkiet upp till åtta år i fängelse.
– Vi letade efter dom här, saknade ... börjar jag men han är uppenbart helt ointresserad.
Det är inte människorna han letar efter. Han försöker ta telefonen från mig. Jag släpper den inte. Han drar i den, men jag lyckas hålla kvar den. Mattias har sin telefon i knät, under bordet och medan de är upptagna med min raderar han. Konversationer, appar, bilder. Jag ser det i ögonvrån och lutar mig snett över bordet för att täcka honom. Jag försöker hålla i gång ett samtal med dem och få dem att inte bry sig om Mattias och hans telefon. Det fungerar, de verkar inte se honom.
– Va? säger jag, förstår inte varför.
Det är en plötslig och märklig order. Jag återgår till bilderna. Jag håller mig på säker mark, har helt släppt idén att fråga om någon andra båt. Men han fortsätter tjata, insisterar på att jag ska skriva ett meddelande på Whatsapp och skicka det till honom. Jag får en snabb minnesbild av det mystiska meddelandet som skickades till Mattias telefon när vi var vid smugglarna. Personen som svarade men sedan lade på. Han kanske vill se om det var mitt nummer han skickade meddelandet till. Han vet.
– Dåligt internet, svensk telefon, säger jag undflyende och rycker på axlarna.
"Just för att han förstår att jag är det, så är jag räddare än jag någonsin varit"
– Det var bara det, ni kan gå nu.
Jag har aldrig sett någon skifta så snabbt mellan trevlig och rent ondskefull. Han verkar ha glömt att ”chefen skulle komma”. Vi reser oss för att gå, men då säger han att vi ska stanna på middag. Jag sätter mig men reser mig snabbt igen. Middag betyder inte att vi ska stanna och ha det trevligt tillsammans. Det betyder att vi trots allt inte får gå. Mattias är halvvägs till dörren när han avböjer.
Vi möts av hånfulla leenden från alla vi passerar. Men nu behöver vi bara komma utanför det där höga staketet, bort från militär mark och ut bland det lördagsfirande folket. Jag hör sorlet, de är så nära. När vi till slut går mot utgången följer den gråhåriga efter oss. Innan vi kommer fram till den låsta grinden viker han av och går mot den vita bilen med radar på taket. Det är fortfarande sol ute, den sticker i ögonen. Det är dag och det är fullt av folk. Stegen som var tunga är lätta, men inte på det där sättet som när man är kär. Jag går i luften, trampar mig fram med höga knän. Det känns inte som att jag kommer fram fort nog. Jag kisar som om jag suttit i en mörk källare. Vi två blir till inklippta figurer som inte har något med det andra att göra, hamnen med palmerna är en kuliss. Vi går genom en osynlig tunnel där bilen är ljuset. Jag ser bara bilen, ingenting runt omkring oss. Jag hör inga ljud. Mattias är snabbare in än vad jag är. Jag hinner knappt stänga dörren innan han startar och kör. Ut ur Dikili.
Palmparaden. Restaurangen med en delfinskylt. Vi tar den slingriga bakvägen längs udden och kusten. Mattias tittar inte på mig men han säger:
– Googla på färjor som tar oss ut ur Turkiet, nu.
"Båt 370 - Döden på Medelhavet" är skriven av Annah Björk och Mattias Beijmo och utgiven på Norstedts förlag.
