Att trolla – utge sig för att ha åsikter man inte nödvändigtvis har, enbart för att provocera – är ett vanligt förekommande fenomen på nätforum och kommentarsfält. Men vad händer om man tar med sig trollandet utanför internet?
Friend or Foe: Fuck you asshole, dick, bitch, shut the fuck up. Real-Life Troll: *Smiles with success*
Det är en underbar beskrivning på många sätt. Och min research är därmed klar. Solen skiner och jag ger mig ut på stan. Jag ska få min omgivning att reagera. Till varje pris ska den reagera. Och det passar mig och mitt bekräftelsebehov utmärkt. Jag är mellanbarn, bara en sådan sak. ”Vi mellanbarn måste skrika för att höras”, som den grekiske filosofen Blondinbella uttryckte saken.
Jag ser mig själv som ett rådjur där jag går på stan, de höga öronen liksom roterandes på jakt efter ljud. Anar jag oråd stannar jag upp med ögonen uppspärrade, tittar sidledes utan att röra huvudet. Hörde jag en djupt rotad åsikt? Hörde jag någon som vill få sin bestämda uppfattning om sakernas tillstånd ifrågasatt? Inte det, då klövar jag vidare. Men jag är inget rådjur. Jag är en real-life-troller och kan göra vad jag vill. Jag kan gå på ett AA-möte, göra överdrivna gäsptecken och fråga grannen bredvid vart vi ska ta en skön bira efter att de här ”gnällspikarna” babblat färdigt och fnissa förtjust när han blänger på mig. För ”A’ma real laf trolla’” och ingenting kan nudda mig.
Jag börjar med att gå in på en bokhandel som säljer uteslutande queer- och feministlektyr. Det står obskyra tidskrifter i hyllorna. Jag tummar på ett flygblad om radikala politiska samtal på kvällarna, ”vi ska bli en enad motståndsrörelse mot kapitalism och patriarkat”. Jag sneglar mot kvinnan i kassan, runt om mig hänger bilder från en nyligen arrangerad ”homoviskväll” där homosexuella sjungit visor. Jag går fram till kvinnan och frågar om hon har den där Män är från Venus, kvinnor är från Mars av John Gray. För den som inte vet lyder bokens baksida så här: ”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor”. Skriven av en konservativ dåre från USA. Kvinnan synar mig från topp till tå, med lika delar avsmak och nyfikenhet. Hon ser ut att överväga om hon inte ska ta mig till bakgården där fastkedjade homovissångare skyfflar in exemplar av Män är från Venus, kvinnor är från Mars i stora ångpannor. Men hon bara ler på ett sätt som gör att hela hennes hud stramar och meddelar vänligt men bestämt att de tyvärr inte under några som helst omständigheter har vad jag söker. Jag tackar för det och lämnar bokhandeln.
Det ljuva livet som real-life-troller fortsätter. Jag har fått nys om en efterfest till någon slags MUF-kväll som äger rum på en mycket ocharmig nattklubb. Det är tidigt på natten och alla i kön ser ut som en dålig pastisch av den stekare man kunde se i ett klassiskt Packat & Klart-avsnitt från Båstad i början av nollnolltalet. Han som stod och vevade ena armen och rabblade ”det är stekigt liksom, det är skönt, det är stekigt, ja visst”. Mitt real-life-troll-ego får sig en snabb törn när jag sänker huvudet och stammar fram mitt namn till den livsfarliga vakt som kontrollerar mitt namn i dörren. Men kort därefter är det återigen ”A’ma real laf trolla’”-rap till tonerna av våldsam hiphop i mitt huvud. Jag kilar upp för trapporna och får nästan omedelbart syn på ett lämpligt offer i baren. Han har en tunn långärmad tröja med en v-ringning som avslöjar delar av det könshår som klättrat upp över hans bröst. På hans huvud ligger ännu mer könshår, den här gången slickat i riktningen bakåt med tapetklister. Jag ställer mig bredvid honom i baren och säger efter en stund ”tjena”. Han tittar hastigt upp och svarar ”tjäna, gubben”. ”Sjuk kväll”, säger jag för att småprata och pekar diskret på en grupp killar som mycket väl kan vara hans buksvågrar. En av dem verkar dessutom lida av aggressiv klamydia av dansstegen att döma. Min nya vän tittar först på gruppen sedan misstänksamt på mig. Jag himlar med ögonen som om det bara är vi två som förstår vad jag menar. Han tycker inte alls om att jag är intern med honom. ”Muff”, säger jag och himlar menande med ögonen igen. Bartendern verkar inte komma till undsättning på många minuter, jag och min vän kan ostört ägna oss åt varandra. Han svarar att alla här är från MUF. ”Inte den här killen”, anmärker jag och pekar på mig själv. ”Nä, vad är du då?”, frågar han ointresserat samtidigt som han äntligen får beställa sina ”fyra hof”. ”RKU”, svarar jag ledigt och avslappnat. Han tittar på mig, jag nickar belåtet och tyder det för honom; ”radikal kommunistisk ungdom”. Han betalar och säger ”då har du nog kommit fel, gubben” innan han försvinner bort mot sina kompisar som ropar ”frääsch” när han anländer med ölen. Kamrat undertecknad står kvar i baren ett tag till och njuter av hur gruppen mumlar och pekar. Sedan går jag därifrån och sänker huvudet när jag passerar den livsfarliga vakten.
Dagen därpå besöker jag en fantasy-butik som säljer Warhammer, ett slags spel med små järnfigurer som kan föreställa troll, gnomer, riddare och magiker eller liknande. Jag vandrar runt i lokalen och inspekterar hyllorna, väl medveten om den expedit som betraktar mig. Jag pekar på en armé av troll och frågar: ”Hur effektiva är dessa grodor?”. Expediten höjer besvärat på ögonen och svarar att ”orcherna, de är… bra”. Jag nickar allvarligt och fortsätter till armén bredvid. ”Detta var märkliga grodor, är de magiska?”. Expediten är tyst en stund och säger att ”de kallas grönskinn, en blandning mellan orcher och goblins”. ”Grönskinn”, upprepar jag högt för mig själv, för att riktigt smaka på ordet. ”Magiska grönskinn”, lägger jag till, och kan nästan höra expediten sucka bakom mig. Jag plockar sedan upp en krigarhäst och frågar misstänksamt ”vad tar du för denna åsna?”. Han svarar uppgivet att den ligger på 115 kronor. ”Dyrt”, påpekar jag. ”Dyr åsna”. Expediten vet inte vad han ska svara. Så jag lämnar butiken.
Min real-life-troll-session är över för den här gången. Jag försvinner in i folkmassorna på gatan, i real-life-trollvärlden är jag en legend – på stan en i mängden. Superhjältens eviga förbannelse, får inte avslöja hemligheten. Just nu är real-life-trolling bara en guerillarörelse, men inom ett par år kommer den att vara en lika utbredd som förfinad konstform. Den kommer att bli en varmare motsvarighet till ligga-med-tjejertrenden som kom i svallvågorna av Neill Strauss omtalade The Game. Tyvärr kommer den också att missbrukas av amatörer utan glimt i ögat. En handbok motsvarande The Game kommer att skrivas av en ”R-L-T”-guru, den kommer att läsas som en bibel i invigda kretsar. Kanske kommer jag själv att skriva den. *Smiles with success*.
