Text: Sebastian Suarez-Golborne Foto: Jens Andersson
November, 2002.
Ken kan två saker, musik och att hustla. Hittills har han bara tjänat pengar på det ena. Nu har han kommit ut ur finkan och ska prova på det andra.
- London var inte min stil. Alla var fett stroppiga. På videoinspelningen kom det stylister med värsta bögkläderna och undrade om jag kunde göra lite sköna moves i videon, haha. Men jag tittade bara på dem och sa ”Ey, jag är rappare. Om du lyssnade på vad jag rappar om skulle u förstå att jag inte kommer dansa i videon”. De såg fett nervösa ut ett tag och sen sa de bara ”eh okej, du är väl rätt cool ändå”.
Ken har just kommit hem från London. Han var där över en natt och spelade in videon till Lutricia McNeals nya singel där han rappar en vers på engelska. Tanken var att jag skulle hämta honom från flygplatsen och att vi skulle sätta oss någonstans och prata allvar. Vi har varit bekanta ett tag, men det har egentligen aldrig blivit djupare än att jag skällt på honom när han suttit och surfat porr på min jobbdator. Den här gången var tanken att vi skulle bli riktigt seriösa. Han har nyligen kommit ut efter tre månader i häkte. Han har en helt färdiginspelad skiva, som enligt alla som hört den är årets tyngsta. Han har sagt att fängelset gav honom en riktig tankeställare, att han ska lämna droger och dåligt sällskap bakom sig för att bara koncentrera sig på musiken. Jag vill veta om han bara snackar skit eller om han verkligen är beredd att ändra riktningen på sitt liv. Om det ens är möjligt.
- Sebastian! ropar han när han får syn på mig. Det har kommit upp en massa ärenden som jag måste ta hand om ikväll. Vi får ta det där seriösa samtalet någon annan gång, va? Men du kan ju följa med i bilen om du vill.
Plötsligt sitter jag i baksätet på hans gråa Saab 9-5 och hör hans utvärdering av Londonresan. Jag försöker låta bli att förvånas över att saker sällan brukar bli som man tänkt sig när man stämt träff med Ken. Istället kör vi omkring till innerstans alla hörn och plockar upp och lämnar av människor, varav de allra flesta försörjer sig på precis det sätt alla snubbar i Kens låtar brukar göra.
En av männen ska gå ut ur bilen vid Åhléns, Sergels Torg, Ken stannar, höjer stereon och noddar till Jay-Z:s och R Kellys sorgligt förbisedda ”The Streets” från ”Best of Both Worlds”-skivan. När mannen kommer tillbaka sätter han sig bredvid mig och stirrar koncentrerat på mitt anteckningsblock i någon sekund. Sen säger han bara ”nu tar vi fram censursaxen, okej?” med en blick som betonar att det nog är lika bra att göra som han säger. I bakgrunden sjunger R Kelly ”son, don’t let these streets get the best of you” och Ken startar motorn igen.
Några dagar senare sitter vi och talar allvar. Vi är i Kens studio på Artillerigatan, Östermalm, i ett källarutrymme som fungerar som studioutrymme för en rad olika band. ”Alla de andra verkar ha det så mysigt här, det är värsta gemenskapen”, säger han och suckar lite över att de övriga i huset verkar se snett på honom. Studioutrymmet är ett litet kvadratiskt rum till hälften vikt åt en skön soffa, TV och Playstation 2 (för övrigt till salu om någon är intresserad). Andra hälften är bara musikutrustning, en stor mixer, dator och skivspelare. Väggarna är täckta av tidningsurklipp om Ken och guldskivor för singlarna ”Mamma” och ”Eld och djupa vatten”.
- Titta noga på guldskivan längst upp, haha. Radiostationerna får också guldskivor om de har ett samarbete med skivbolaget, så det där är NRJ:s guldskiva för ”Mamma” .
- Det var några polare som ringde upp mig och sa att de hade en födelsedagspresent åt mig. Jag trodde bara att det var ett dåligt skämt och att jag skulle få afrikanskt gräs eller nåt. Men sen stod man på en parkeringsplats i Hässelby och de plockar fram min egen guldskiva ur deras bagageutrymme. De hade alltså gjort inbrott på NRJ och snott alla deras datorer. På vägen ut hade de sett min guldskiva och snott den också. Så nästa dag på NRJ:s guldskivvägg fanns det ett litet tomrum där min guldskiva brukade hänga.
Kens senaste år har, åtminstone inte på ytan, skilt sig särskilt mycket från alla andra år sedan han i och med genombrottet 1999 blev kvällstidningarnas favoritobjekt. Han har fått löpsedlar för ett bråk på Grammisgalan, han har blivit av med sitt skivkontrakt och han har åkt in i fängelse. Han är en av Sveriges tre mest kända rappare, men till skillnad från Petter och Dogge är han inte främst känd som musiker, popidol eller ens invandrare. Han är bara ”Känd svensk popstjärna gripen” med hela svenska folket. Du har kanske inte lyssnat på hans skivor någonsin. Du har antagligen inte gjort det sedan Uno Svenningsson-refrängen i ”Mamma” upprepades tills alla känslor som fanns i den dränerades ut av någon Power Hit Radio-programmerare. Det är fortfarande en vacker låt, en sällsynt känslomässig Sverige-etta. Jag vet inte om ni minns hur det var på den tiden, men då ville alla bara krama Ken och ta hand om det stackars förortsbarnet som inte hade någon mamma längre. Eller som han rappar på en tänkt singel från kommande skivan ”Beng Ring”: ”Jag brukade va’ den som alla gillade, ställde mig på scen och brudar ba’ svimmade (…) De var som igår, jag var en popidol, Sveriges favoritneger från Hässelby Gård”.
På den tiden var den vanligaste kritiken mot Ken att hans texter var fyllda av nödrim och lite för pinsamt ärliga, som plumpa brev skrivna av suicidala tonåringar. I Sverige är det ju inte helt accepterat att visa sina känslor, det självutlämnande brukar mest avfärdas som spekulativa pekoral, inte mer värda än en halvtimmes Ricki Lake-pladder. Men det var innan han sa en del dumma saker om bögar. Det var innan han gav sig på kungahuset och skapade ramaskri. Och där någonstans övergick Ken, i media och bland den breda musikintresserade allmänheten, från att vara musiker till att vara negern vi älskar att hata – för att låna lite från Ice Cube. Något år senare berättade Ayos manager för mig att han just fått ett brev från en reklamradiostation där de skev att han inte längre behövde skicka singlar med ”förortshiphop” för att det inte längre ingick i deras musikprofil.
- Det är roligt att kolla på artiklarna på väggen och se hur synen på mig förändrades efter det där med kungahuset. Kolla här i början av min karriär: ”Svensk hiphop regerar”, ”Ken är (Storsjö-)Yrans Gud”, ”Sorg blir hopp”. Och kolla efteråt: ”Svensk popstjärna gripen” och ”Popstjärnan greps i natt”. Hela min musik har glömts bort efter skandalerna. Alla vet vem jag är, men ingen har hört låtarna. Alla känner till ”Mamma” och ”Eld och Djupa vatten”, men det är det enda folk kommer ihåg. Men jag sitter i studion varje dag, jag har gjort 311 låtar. Det är synd att folk bara kommer ihåg rubrikerna.
Han pekar på en krönika som Anette Kullenberg skrev i Aftonbladet om Ken, ”Kungaparet, det är dags att avgå”.
- Kullenberg, var den enda som backade mig. Har hon fått sparken nu? För att hon kritiserade kungahuset?
Ken pillar på en stor studiomixer och spelar upp låtarna från sin nästan helt färdiginspelade skiva ”Beng Ring”. Jag har hört många av låtarna förut, när vi åkte bil till Uppsala för att lämna av hans vän, rapparen Rastegar, någon dag tidigare. Då lät det väldigt bra, men jag försökte bara intala mig att vad som helst antagligen låter toppen när man spelar det tillräckligt högt på E4:an precis utanför huset där mina föräldrar ligger och sover, samtidigt som Rastegar ropar att ”Aaah, den här låten ä så tung att bilen kommer att braka ihop!”. Den här gången låter det, glädjande nog, nästan lika bra. Det är inga stora stilförändringar, inga försök att låta som Neptunes, Just Blaze, eller någon annan av de största producenterna just nu. ”Min Familj” är klassisk Ken-hiphop, där han räknar upp alla som betyder något i hans liv över ett melankoliskt beat. ”War” är som Petters ”Så Klart” om den hade varit förort och fuckad.
En kvinna sjunger refrängen på kraftig jamaicansk patois och det är en av Kens tyngsta låtar någonsin. ”Doktorn” bär på uppmaningen att pumpa Bob Marleys ”Redemption Song” i krykan när han dör. En del saker gillar jag inte lika mycket, när refrängerna känns lite krystade. Ayo-duetten ”Oj Oj OJ” är lite för hård, syntetisk och brunstig testikelhiphop för mig, men så tycker jag inte att de flesta av Redmans bangers är så värst svängiga heller. Men jag hittar bara enstaka spår jag inte gillar. ”När huvudet bara jiddrar” är klockren. Det är hans cover av Geto Boys ”Mind Playin Tricks On Me”, där den klassiska Isaac Hayes-samplingen ackompanjerar hans berättelse om hur han försöker hustla sig genom en dag. I ”Kaos 3” har han samlat 100 MC:s som alla får två takter på sig att dissa Ken. Och den tänkta förstasingeln ”Fingret” är en glad historia med barnkör och pianoklink, om alla som inte förtjänar mer än ett långfinger. Efter att ha spelat upp skivan går han raskt över till att visa upp en massa andra saker han håller på med.
- Det är inte så många som vet det, inte ens bland rappare, att jag producerar musik hela tiden. Jag har en studio i Stockholm och en i Hudiksvall. I Hudiksvall jobbar jag med en gammal technoproducent som jag träffade när jag sålde amfetamin en gång.
En vecka efter vår intervju är det tänkt att han ska åka till New York för att sälja sina beats till hiphopstjärnorna i USA.
- Folk kan hata mig här i Sverige. Men det bor bara åtta och en halv miljoner människor här och världen har flera miljarder. Drömscenariot är att åka över till USA och sälja två beats till Jay-Z och kunna leva som producent, då kan jag komma tillbaka till Sverige och bara garva åt alla som hatar.
- Målet är inte att sälja femtiotusen ex i Sverige. Det kommer inte att hända. Men jag vill kunna hämta mina barn på dagis utan att dagispersonalen ser ner på mig. Jag vill bli mer än bara galne Ken i deras ögon.
Det är en del bra saker som händer i hans liv just nu. Många av hans musikprojekt är i rullning. Inom kort kommer en EP han släpper tillsammans med Uppsala-legenden Alladin. Ken släpper hela tiden nya mp3:or på sin sajt och nu planerar han att ge ut de bästa samarbetena på en skiva. Han är också i full gång med att spela in ett album tillsammans med Ayo, uppmallat efter Redman och Method Mans samarbeten. Framför allt har han ett möte inbokat med skivbolaget Universal som kanske kan tänka sig att ge ut hans ”Beng Ring”.
Det är en grå måndag och vi är på väg till Universals stockholmskontor för att fixa ett skivkontrakt. De har visat intresse för att signa Ken efter att han förlorade sitt kontrakt med EMI. Han försöker verka oberörd, men fattar ändå allvaret. ”Beng Ring” har varit klar en tid och fixar han inte kontraktet är det lika bra att kassera många av inspelningarna.
- Det är på det här mötet det hänger. Det är nu det bestäms om skivan kommer ut eller inte.
Medan han är på mötet kommer jag att tänka på en scen i Mötley Crue-biografin ”The Dirt” som är alldeles extra äcklig. Gruppens basist Nikki Sixx försöker tävla med Ozzy Osbourne om vem som är den galnaste rockstjärnan i världen. Ozzy Osbourne har precis snortat myror vid trottoaren, snott en tants väska och satt på sig en klänning och pissat över hela vägen Sedan sätter han igång och börjar slicka upp sitt piss. Nikki Sixx beskriver hur han kände trycket att inte bli bräckt av Ozzy så han börjar pissa på gatan han också. Men innan han hade kunnat ta nästa steg ser han hur Ozzy redan står på knä över hans piss och lapar i sig allt han kommer åt. Efter det, skriver Nikki med en sentimental ton, visste han att man aldrig kunde vara vildare än Ozzy.
Jag tänker på den scenen när jag försöker komma på hur Ken ska kunna bli en stor popstjärna igen. Han kommer aldrig att få den ömma behandlingen han fick när han slog igenom och kulturtanters hjärtan smälte av 19-åringens saknad efter sin mamma.
Enda sättet för honom att sälja mycket skivor igen är att bli mer fucked up, mer trasig, mer av ”Sveriges enda bad boy”, mer löpsedlar, mer knark och sex och rock’n’roll. 20 miljoner kids över hela världen dyrkar allt som Eminem hittar på, så varför inte? Lite senare frågar jag Ken om allt det där, efter att Universal verkar ha gått med på hans krav och är redo att signa honom.
- Nej, det där är inte för mig. Eminem säljer plattor, visst. Men Eminem gör också trallvänliga grejer. Om jag hade varit en bad boy och gjort låtar om att knulla allihopa och varit en clown så hade jag säkert sålt fler skivor på det.
- När jag skulle spela in med D12 i Norge hade vi dukat upp ett bord åt dem med ecstasy och amfetamin och allt du kan tänka dig, för de har ju ett rykte om att ta mycket droger. Men de såg bara besvärade ut och sa ”eh nej tack…det räcker med lite gräs”. Så utanför deras image är det inte så mycket purple pills som gäller.
Många av de som tycker om Ken gillar dig för att du är en galen snubbe.
- Men min musik är så seriös att det inte går att koppla ihop med bilden av mig som finns i media. Jag har så mycket mer att säga, mitt budskap är så mycket större än att torska på en grammisgala.
- Den bilden är något som media målat upp av mig. Jag vill inte vara den personen. Jag har för mycket lyssnare som sitter i jobbiga situationer. Jag måste visa mina fans den respekten att inte bli en clown. Jag är inte så jävla bekväm i det heller.
Samtidigt är det den rollen han spelar när han gör låtar som ”Fingret”, där han bara är trött på alla som är i hans väg oavsett om det är lapplisor eller åklagare, eller marijuanahyllningen ”Braja på ett av norske Tommy Tees mixtapes. Han är en motsägelsefull snubbe ibland.
Är du inte trött på Ken?
- Jag är fett trött på Ken. Jag är inte trött på att göra låtar, men jag är trött på vad som förväntas av Ken, snacket och skriverierna. Men jag är den jag är. Min musik tillägnas folket, det är musik för horsare och folk som sitter i fängelse. Det är därifrån jag kommer, det är så mina vänner lever.
- Hej! Är det inte tjockisen från TV!
En alkis känner igen Big Fred när vi går genom Vällingby Centrum och ropar åt honom. Fredrik ser ut som om han vill döda någon, precis som han gör vare gång någon säger att han är tjock – oavsett om de är alkisar eller redaktörer på sajten Bomben.
Han är redan på dåligt humör för att Ken tog för lång tid på sig att hämta honom. På vägen från Stockholm till Hässelby hann han ringa tre gånger och undra var vi var. Vi kör runt i Hässelbykrokarna medan de bråkar om huruvida det finns något kebabställe kvar i landet som inte är dåligt, till slut bestämmer de sig för McDonalds. På radion spelas Fjärde Världens ”Ingen Annan”.
- Jag känner ingenting för svensk hiphop längre, säger Ken. Det har verkligen blivit dåligt, tycker du inte?
Jag tycker att det börjar bli grymt. Timbuktus platta, Ison & Fille, Advance Patrol…grymma musiker, starka känslor.
- Ja, det är sant. Jag gillar alla dem. Men de är inte vad som är svensk hiphop nu, det som förknippas med svensk hiphop nu är mer Fattaru och Fjärde Världen och sånt.
- Fjärde Världen är fett keffa, ropar Big Fred. De är så jävla ortodoxa.
- Vadå ortodoxa, vad menar du? säger Ken.
- Ja du vet, ortodoxa, de bara rappar om de fem elementen hela tiden.
Jag försöker påpeka att Fjärde Världen trots allt inte rappar om hiphopregler hela tiden, men det går inte att stoppa de där två när de väl börjat.
- En svensk hiphopskiva kan i mina ögon aldrig bli lika bra som Redman eller EPMD. Det kan aldrig låta lika bra som Black Moons Enta Da Stage.
Väl på McDonalds får Ken sin McFeast Aioli sist av alla.
- Jag lovar dig, jag vet precis vad han har gjort, säger Big Fred. Han har bett dem ta bort saltgurkan, löken och byta ut ailoin mot vanlig McFeast-sås istället.
Ken nickar och Fredrik ler lite malligt. Efter matbiten drar vi till videobutiken Mini-Livs i Hässelby. Mini-Livs har blivit rikskänt på sistone eftersom det var enda stället där man kunde köpa Kens senaste CD Mellanspelet, en hembränd skiva där han samlat ihop alla låtar som enligt honom själv inte var tillräckligt bra för att platsa på Beng Ring och som pryds av den finstilta texten ”Detta albums rättigheter ägs av Ken och alla som delar hans cash på helgerna och hans familj. Skatt betalas in på hans sätt. Softish”.
För varje person som ser Ken som Sveriges svar på Ol Dirty Bastard, Eminem och Ozzy Osbourne finns det någon annan som väntar på att Ken ska göra comeback som Sveriges Tupac och som håller tummarna för att Beng Ring skall vara ans Me Against The World. De sitter i kanske Paragraf 12-hem eller så sitter de bara fast i trasiga familjemiljöer. De kanske lever i de bästa förhållandena, men lyssnar andaktsfullt på varje ord Ken säger, för att de vet att han är den ende som skiter i alla regler och vågar säga precis vad han känner i sina texter och i intervjuer. Den ende jag kan komma på som gör ungefär samma sak är Sveriges andre nationalskald – Ulf Lundell – och han säger ändå inte särskilt mycket om mitt liv.
Att skriva är en gåva. Jag förstår inte hur man tänker som svensk hiphopartist när man talar till tiotusentals människor och inte säger något alls. Jag förstår inte hur man bara kan skriva texter om att dricka bärs och springa runt på stan och vara äkta hiphop.
- Jag kommer aldrig att ge upp. Jag kommer att vara samhällskritisk. Jag kommer att hata polisen. Jag kommer att hata staten för allt de gjort mot mig och för att de splittrat min familj. Jag kommer hata varje åklagare som satt dit oskyldiga människor. Jag kommer fortsätta vara den där killen som hänger med folk som säljer fett med narkotika. Det går inte att förändra. Sen om alla jävla idiotartisterna inte har något jävla shit att säga, det är upp till dem. Jag vet själv hur det är att ligga i sin säng när föräldrarna har en fest hemma och folk super och slår varandra.
Har du kommit ut ur fängelset, påläst och skarp som Malcolm X?
- Nej, det är inte så djupt. Jag är inte politisk, politisk, politisk. Jag är inte politisk på det sättet, men jag är en faktaförklarare. Jag skriver om det jag ser.
Men du skriver om samma saker hela tiden. Räckte det inte med en skiva?
- Hur fan ska jag prata om saker jag inte vet något om? Om jag inte kan relatera till det kan det inte bli bra. Jag kan inte prata om änglarna i Ockelbo för jag lever inte där.
Inför valet skrev du på din hemsida att man borde rösta på antingen Kristdemokraterna eller Vänstern.
- Kristdemokraterna…jag känner inget för dem egentligen. Men de tycker vad de tycker och har haft samma ståndpunkter hela tiden. Oavsett om det är rätt eller fel. Samma sak med Vänsterpartiet, de tog ställning i Israel-frågan. Alla de andra politikerna går bara runt och slickar varandras arslen och säger samma saker fast med olika ord. Kristdemokraterna och Vänstern är de enda partier som sticker ut lite. Men nu tycker jag inte om vänsterpartiet lika mycket längre.
Jaha?
- Ja, för feministpolitiken som förs i Sverige. Jag fick erfara den, om man säger så, när jag satt häktad. En kvinna har rätt att slå en man, men en man har inte ens rätt att hålla fast en kvinna utan att vara brottslig. Jag är väldigt för jämställdhet på alla plan. Lika lön för lika arbete, allt sånt. Men jag vänder mig mot att kvinnor ska ha rätt att slå mannen bara för att hon är fysiskt svagare.
Det är inte männen som slås ihjäl i hemmet varje år.
- Självklart är det fel, men då pratar vi om idioter, om djur. Men i samhället, i vårdnadstvister och misshandelsmål utnyttjar många kvinnor sin situation. Så därför är jag lite emot feministpolitiken som förs i Sverige. Den slår rätt på många plan, men den slår fel också. Jämställdhet innebär att man är lika. Lagen måste behandla alla lika.
Fast kvinnor i Sverige har haft samma formella rättigheter som män länge, det räcker inte. Det finns fortfarande orättvisor.
- Men vad händer när det inte finns jämlikhet mellan rättigheterna? Nästa gång, när det är dags för mannen att bli jämställd så har kvinnan mer rättigheter. Det är ohållbart.
Ken har alltså suttit på Kronobergshäktet under sommaren.
- Det är en värld som jag inte är främling till på något sätt. Men samtidigt var det fett jobbigt. På anstalt är det en annans ak än att sitta häktad med restriktioner och hela den här biten. Fast på ett sätt var det jävligt bra, om man tänker på droger och att jag förändrades. Jag förändrades grovt. Sen skrev jag mycket också. Mycket poesi.
När du skrev till mig från fängelset, med avsändare Kenta Kofot, undrade du om jag kunde fixa Buju Bantons Hills and Valleys åt dig. Varför ville du höra den?
- Det var en låt som jag nynnade mycket på när jag satt i häktet. I vissa situationer behöver man viss sorts musik och den låten passade in i mitt liv då: ”Only rasta can liberate the people over hills and valleys too”.
Vad lyssnade du på i fängelset?
- Jahem-skivan. Jag missade den när den kom ut. Det var en mördare som jag pratade mycket med i fängelset och han sa att han längtade efter att höra Jaheim så jag fixade skivan åt honom. Sen när han blev förflyttad till Malmö var jag tvungen att skaffa ett till ex till mig själv, den skivan är en jävligt stor inblick i mig när jag satt häktad.
En annan stor inblick i Kens liv i häktet fick omvärlden av ett uppmärksammat brev som han la ut på sin hemsida. Han skrev att han grät varje dag och ville ta sitt liv. Han skrev att alla hade svikit honom och att han skulle säga upp bekantskapen med 90 procent av sina vänner. Han skrev om sina barn och sin musik och att han var trött på Sverige.
- Folk i media uppmärksammade det där brevet och det blev helsidor i tidningarna när ”Ken skriver från häktet”. Men det var bara ett brev till mina fans som jag la ut på min hemsida. Jag skrev inte för hela Sverige.
Direkt efter att brevet publicerades började en del av Kens fans att skriva på hemsidan att han var en tönt som grinade för ett litet fängelsestraff.
- Folk missförstod. Det jag satt för var inte jobbigt för mig. Men det andra åtalet som jag friades från, ett brott som jag inte hade någonting att göra med och som handlade om två kilo kokain, hade kunnat ge mig ett långt fängelsestraff. Och det var då jag skrev det där, jag trodde att de skulle kunna sätta dit mig för det på något sätt, men åklagarna bara ljög. När jag sen friades från det brottet var det bara några månader kvar, så då var det lugnt igen.
Känner du att du har en kvinnomisshandlarstämpel nu?
- Det jag tycker är så tragiskt med den här historien är att folk ser mig som kvinnomisshandlare. Jag har aldrig slagit ett barn, jag har aldrig slagit en kvinna och jag kommer aldrig att göra det heller. Hon slog mig jävligt mycket och jag tog tag henne i nacken för att hon skulle lugna ner sig. Okej om folk tror att jag är en pundare och galen och bad boy och så vidare. Men att slå en kvinna eller ett barn existerar inte i min värld.
Du måste verkligen ha tagit henne i nacken för att du skulle få fängelse för det.
- Jag fick inget fängelsestraff för att ha slagit henne, det var inte det jag dömdes för, det var olaga frihetsberövande. Det kom ut fel i media.
- Så här gick det till. Jag kom upp och vi började tjafsa. Hon började slå på mig, hon gav mig en högerkrok, vänsterkrok, örfil, allting. Då tog jag tag i hennes nacke och sa åt henne att lugna ner sig. Men jag ville lösa det här så jag tog med hennes polare i min bil, hon var min enda länk till mitt ex, och sa att vi måste åka och lösa det här. Men då hittade de på en historia om att jag hade kidnappat henne och så fick de polisen att ringa henne när hon satt i bilen och då satte de dit mig för kidnappning.
En av mina vänner, ett av de största Ken-fans jag känner, är helt desillusionerad när jag frågar honom om Ken. Han tycker att Ken inte gjort några bra låtar på två år, utan bara upprepat sig själv om och om igen – att hans beteende det senaste året varit skamligt och att han bara blivit någon man skrattar åt.
- Jag förstår om folk tror att jag inte kommer kunna klara av att göra bra musik. Men samtidigt, vad fan vet de? Jag har så mycket människor i min omgivning som det går åt helvete för, som bara dör. Det ger mig styrka. Och om det är någon som inte tror att jag kan komma igen så kan jag bara säga att jag sitter på ett album, och ingen som hört det har sagt att det är dåligt.
Ju längre tid vi umgås desto större framstår risken att Kens storasyster kommer fortsätta att gnälla om att han är på fel bana – som hon gör i Geto Boys-tolkningen När huvudet bara jiddrar.
- Jag har sålt droger sedan jag var tio år gammal. Jag har rökt braj sedan jag var nio. När jag kom ut ur fängelset kände jag att det var dags att ta tag i musiken på riktigt. Förut har musiken varit något som hela tiden existerat i mitt liv, men det har inte gett mig pengar, förstår du? Det jag tjänat pengar på är droger och andra saker. Det enda jag kan är musik och att hustla. Så när jag kom ut ur fängelset ville jag testa att klara mig på musiken och det testet är jag fortfarande mitt inne i.
Så hur lång tid är det kvar innan du ger upp din satsning på musiken?
- Jag kan inte ge någon tidsgräns. Men jag vet att jag aldrig kommer ställa mig och jobba nio till fem. Det kommer jag aldrig att göra.
- Samtidigt mognar man. Jag säljer hellre en stulen stereo än knark. För jag vill inte åka in i fängelse igen.
Ibland känns det som om jag aldrig varit längre ifrån en människa än Ken i hela mitt liv. I nästa sekund spelar han upp låten Alkoholismen för mig. Den är som Mamma, fast den andra sidan av myntet. Ken rappar om sin mammas spritproblem och kommer fram till slutsatsen att spriten dödade hans familj och att allt som har hänt kommer hända en gång till. Han berättar att EMI vägrade låta honom släppa den för att det skulle vara respektlöst mot hans första singel. Själv sitter jag bredvid och grinar. När Ken är som allra bäst känner man precis vad han rappar. När han gör en låt om att hans mamma söp för mycket känns det i magen. Jag tänker tillbaka på något som hände några dagar tidigare, i 120 kilometer i timmen på väg ut ur Uppsala. Plötsligt är det som om all uppdämd frustration bara släpper. I samma sekund som han släpper ratten för en sekund och tittar på mig.
- Sverige förtjänar Ken! Sverige förtjänar att få gå till skivaffärerna och ha valet att kunna plocka ner Beng Ring från skivhyllan. Svenska folket förtjänar att få höra någon som berättar om det här landet för dem när ingen annan vågar säga nåt. Gillar de inte skivan så fuck it, jag bryr mig inte. Men Sverige förtjänar att få höra sanningen.
