Förra veckan meddelade skivbolagen Transgressive och Future Classic i ett uttalande till tidningen Pitchfork att artisten och producenten Sophie omkommit i en olycka. Denna nyhet har försatt popvärlden och hennes fans i chock – men för de flesta var hon ett obekant namn.
Sophie, en av de allra mest betydelsefulla producenterna och artisterna under 2010-talet, samarbetade under sin livstid med bland annat Madonna, Vince Staples och Charli XCX. Men det var i sin solokarriär som hennes genialitet verkligen fick träda fram. Sällan har någon artist kunnat brygga gapet mellan experimentell konstmusik och pop på sättet som hon gjorde – musiken var samtidigt sjukt poppig och obehagligt utomjordisk. Genom att skala bort poplåten till dess essens; med naiva bubbliga syntar, elektronisk hyperfeminin sångröst och texter om allt från BDSM till att dricka lemonad, skapade hon ljudvärldar som drog popen bortom sin yttersta gräns.
Karriären tog fart 2015 med ett antal singelsläpp som senare utkom på samlingsskivan Product – en passande titel för denna ironiska men dansvänliga musiken. Jag blir fortfarande lika skakad varje gång jag lyssnar på låtarna där – ingenting är likt dem. Till exempel: Låten Lemonade börjar med ljudet av kolsyrebubblor och sedan någon som öppnar en läskburk. Det som följer är virtuost behandlade syntar och en sång om att dricka lemonad som mest liknar av en barnramsa. Men bakom varje sångbar hook i låten döljer sig ett industriellt avantgardistiskt mörker som plötsligt träder fram. Seriöst, lyssna på den. Denna låt släpptes 2015, men det dröjde ända till 2020 innan vi såg t.ex. 100 Gecs som lät sig inspireras av henne.
Debutalbumet Oil of Every Pearl's Un-Insides kom 2018 och markerade en annan viktig punkt i hennes karriär. Det är hennes främsta verk och är redan kultförklarat. Borta var den hyperkommersiella (eller anti-kapitalistiska – det beror på hur man ser det) naiviteten. Här tog istället vackra ballader plats. Och hårda, obehagliga my-little-pony-influerade BDSM-dängor. Dessutom finns existentiella hitlåten Immaterial som fått en sorgligare underton nu när hon inte längre är med oss.
Sophie visade tydligt att avantgardet inte är dött, och att det kan existera på riktigt inom popen. Under sin livstid var hon relativt okänd förutom för musiknördar och homosexuella (dvs sånna som mig). Hennes betydelse för transkampen är för övrigt ovärderlig. Men det är faktiskt inte bara hennes fans som borde bry sig om hennes bortgång. Sophie är nämligen en av få som kan säga sig vara anledningen till att pop inte låter som Katy Perry längre, och hennes verkliga betydelse för musikscenen är omöjlig att urskilja just nu. Det enda som är säkert är att framtiden blev en hel del tråkigare utan Sophie.
