Teatro De Los Sentidos.
Kan du göra teater där publiken inte får se något? Scenkonst där inga ord används? Vad blir det då? Kan vi förstå det? Spanska Teatro de los Sentidos, känslornas och sinnenas teater, hade nyligen en kurs i Köpenhamn där de lärde ut hur de jobbar med konsten. De har svaret på alla ovanstående frågor: ja!
Ensemblen jobbar utifrån tron på att kroppen innehåller och förstår mycket mer än vi vet att den gör. Att det är en skatt fylld av minnen, historier och kunskap som väntar på att bli upptäckt. De menar att det inte handlar om vad vi vet, utan det vi glömt att vi vet, och kastar ut frågor som ”kan vi lyssna till hud?”. Vanligtvis får publiken bära ögonbindel, och vandra i ett landskap av ljus, material, lukter – och genom sin egen fantasi uppleva och skapa bilder av vad de är med om. Det är en stor upplevelse att kliva in i något, halvskeptisk, för att sedan märka hur det börjar välla fram bilder som om någon tömt en hink sagor över din skalle. Allt sker i 4D, förstås.
En övning vi gjorde under kursen gick ut på att undersöka känslan av andra människors, vad ska vi kalla det, energier? Vi gick runt i ett kolmörkt rum, och försökte känna när en annan människa närmade sig. Efter en stund bad de oss att forma en ring – fortfarande helt utan syn. Det tycktes omöjligt. Men, tillslut kände jag, jaa… nu känns det bra, på något vis. Vi öppnade ögonen: och står i en perfekt cirkel! Osannolikt! Eller otroligt sannolikt. Hur det sker? Jag vet inte. Jag har glömt att jag vet.
Nu för tiden förlitar vi oss i regel på intellektet, det som är logiskt, det vi ”vet” och kan resonera oss fram till, det vi kan se. Då blir det väldigt omvälvande att ta bort synen, det sinne som kan bekräfta var ett ljud härstammar ifrån, vad en lukt kommer ifrån, vem fotstegen tillhör – och tvinga någon att spetsa sina andra sinnen för att se och tolka information. Jag vill kasta mig rakt ut i ovissheten och in i famnen på denna för mig nya form av scenkonst. De skrapar, och får en själv att skrapa på ytan till något magiskt, som kanske egentligen är grundläggande i en människa?
Det må låta väl lättflörtat och flummigt, men att ge publiken en resa där deras egen fantasi sätter gränserna, där de träffar resten av besökarna bortom prestige, prestation och utseende, det är ovanligt. Beklagansvärt ovanligt. Scenkonsten har chansen att låta oss känna och utforska delar av medvetandet som vi tappat på vägen mot effektivitet och logik.
Jag låter nyfrälst, och det är jag också. Men här tar predikan slut. För vad vet jag, jag tycks ha glömt allt jag vet. Och det känns ljuvligt!
1. 127
Malmö Stadsteater, Östra Rönneholmsvägen 20 i Malmö, premiär den 29 januari
I humor och allvar får vi följa med på en resa tillbaka till nittiotalets Sverige. En monolog om vänskap, revansch och klass. Två vänner växer upp, längs vägen sker saker som avgör deras gemensamma öden och skiljer deras vägar åt. Jag såg 127 när Pablo Leiva Wenger först satte upp den förra hösten, och blev tagen. Succé och turné följde på det. Hurra för Malmöbesök!
2. Gökboet
Moomsteatern, Olof Palmes plats 1 i Malmö, premiär den 9 februari
Moomsteaterns Gökboet vill vara en McMurphy i omsorgens Sverige. McMurphy, som i den klassiska historien läggs in på mentalsjukhuset där historien utspelar sig, skakar om den stagnerande omsorgsmiljön – något som är mycket behövligt i vården idag, eller kanske snarare i de möjligheter den ges? Oavsett så tror jag pjäsen kommer röra runt i grytan och ställa oss inför frågor om normalitet, och vem som är onormal egentligen.
3. Dansen är närvarande – Dance is present
Lunds konsthall, Mårtenstorget 3 i Lund, till och med den 10 februari
Det bjuds till dans! Från filmade performanceverk från sextio- och sjuttiotalen, till öppna repetitioner med Skånes Dansteater. Extra glad blir jag av att läsa om ett av verken: Political movements, ett antal politiker som har filmats när de rör sig på olika vis, rörelser som sedan har tolkats om till koreografier av elever vid Lunds kulturskola.
