Vad förknippar vi polisens symbol med nuförtiden?
Det gör ont att läsa Södertörnspolisens register över kvinnor som har anmält att de har blivit misshandlade av sina män, det register som Ekot avslöjade imorse.
Det är våld i nära relationer vi pratar om här. Det vi kan skönja av de korthuggna och ofta nedsättande kommentarerna är tungt och våldsamt, det mod och den styrka som krävs för att anmäla anar vi däremot ingenting av. Kvinnorna och tjejerna är jobbiga, ”krångliga”, kanske mytomaner. Att de överhuvudtaget har tagit kontakt med polisen verkar av någon anledning suspekt.
Registret, som alltså uppförts av Brottsoffergruppen på Södertörn, ska ha funnits i flera år och omfatta 2-3000 kvinnor. Det finns inget tillstånd internt hos polisen, kanske för att det vore olagligt. Det påminner obehagligt mycket om Skånepolisens romregister som avslöjades 2013. Särskilt med tanke på att kvinnornas bakgrund och religion kartläggs, och likaså deras barn, syskon och släkt.
Av de kommentarer som Sveriges Radio har lagt ut på sin sajt handlar påfallande många om unga kvinnor som beskrivs som ”självdestruktiva”. Andra har flyttat till Sverige från ett annat land. Återkommande kommentarer handlar dessutom om psykiska problem och missbruksproblematik, vilket i sig är helt irrelevant i en brottsutredning, men också effekter av att leva i ett förhållande med en man som misshandlar en. Att polisen inte förstår det är mycket oroande. Att återkommande utsättas för fysisk och psykisk misshandel, hot, sexuella övergrepp och våldtäkt är att leva i terror i sitt eget hem. Det ger posttraumatiskt stressyndrom, kronisk värk i kroppen, sömnproblem. I förhållandet och efter att det har tagit slut. Det ger men för hela livet.
De enda som inte kartläggs verkar vara gärningsmännen. Istället antyds det på flera ställen att de kanske i själva verket är de riktiga brottsoffren. Många av ärendena är nedlagda. Kvinnorna, däremot, hålls det koll på. Bakom ligger en uppfattning om att det är viss typ av kvinnor som blir utsatta för mäns våld. Att de bör samlas i ett ”bra-att-ha”-register för framtida behov.
Att det hos polisen ofta finns en nedsättande inställning till kvinnor som anmäler att de har blivit misshandlade av sina män, samt en stor okunskap, är känt sedan tidigare. Men att det hos Brottsoffergruppen på Södertörnpolisen, som alltså ska arbeta med att hjälpa brottsoffer, har tagit fysisk form i ett register är väldigt uppseendeväckande. Om en kvinna anmäler flera gånger och polisen sitter med ett register framför sig där det står att hon är ”krånglig”, vad får hon för bemötande då? Upprepade anmälningar är nämligen förväntat, det finns en paraplylagstiftning i Sverige som ska fånga upp just det, grov kvinnofridskränkning heter den.
Vi har en relativt bra lagstiftning i Sverige. Vi har stor kunskap, tillgång till god forskning, och till och med ett Nationellt centrum för kvinnofrid. Vi har kvinno- och tjejjourer som har otroligt stor erfarenhet av att stödja kvinnor som utsätts för mäns våld. Men att den kunskapen ändå inte når polisen måste bero på något. Och det är svårt att se det som något annat än ovilja. Det vanligaste brottet som poliser begår är för övrigt just ”misshandel i hemmet”, enligt en DN-granskning från 2009.
Jag minns alla kvinnor jag har pratat med under mina år som jourtjej. Att kvinnor helst ska anmäla är en principfråga. Men att ge det rådet till någon som redan är så nedbruten efter all skit hon har fått genomlida, och så sker detta? Det är alltid med dubbla känslor som man hänvisar till polisen. Jag tror att ytterst få som har kontakt med kvinnor som utsätts för mäns våld har tilltro till polisens kompetens. De gör som de vill. Polisen verkar glatt vältra sig i sin egen dumhet, sin egen ignorans.
Ärendet ska nu utredas av Polisens egna Internutredning. Kling ska återigen utreda Klang. Tillåt mig att betvivla att något av intresse kommer ur den utredningen.
På ämnet: Tobias Boström gif-fantiserar om hur det är att jobba som svensk polis.
