Sagan om Gypsy & the Cat

Lionel Towers och Xavier Bacash är tillsammans popelectroduon Gypsy & The Cat. Deras ljusa stämmor och 80-tals doftande pop har redan fått hemlandet Australien på fall och i Tyskland turnerar killarna flitigt. Bara en sådan sak som att NME har utnämnt bandet till ”one to watch under 2011” skulle ge vem som helst en släng av hybris.

 

Men de killar jag träffar på Debaser Slussen i Stockholm är inte några divor. Snarare är de två skämtsamma killar på strålande humör.

-Vi är två helt vanliga och tråkiga killar som gör musik, förklarar Lionel Towers.
-Vi är tråkiga på det sättet att vi inte gör mycket dumt, fortsätter Xavier Bacash. Det finns tyvärr ingen smuts att läsa eller att skriva om oss.

 

Från början var de DJ:s, men det gav de upp för att spela egen musik istället.

-Vi träffades när vi skulle spela samma kväll på en nattklubb, minns Xavier Bacash, och blev presenterade av klubbägaren. Vi började umgås och startade ett band.

-Det blev tråkigt att spela andras låtar efter ett tag, fortsätter Lionel. Det är så stor skillnad mellan att vara DJ och att vara artist. Vi lyssnade båda mycket på Air och Phoenix, och på något sätt blev det grunden för Gypsy & The Cat. Vi ville försöka, helt enkelt.
- Och nu har vi bestämt att vi någon gång ska flytta till Stockholm.

 

Till Stockholm? Varför?
-Titta bara, pekar Xavier ut mot Slussen. Vi har inte alls det här hemma i Australien.

 

Medan killarna – som gärna gör sig lustiga över sitt ursprung med anekdoter om att rida på kängurur till skolan - fascinerat tittar ut över Stockholms sorgligaste hamnsluss vill jag att de ska berätta lite mer om deras raketsnabba succé i hemlandet. Från att ha börjat spela ihop i ett garage i Melbourne till att turnera Australien runt med självaste Kylie Minogue.
-Hon var så liten, minns Xavier. Det var faktiskt lite av en chock när vi träffade henne första gången. Både min mamma och min syster är små men Kylie var faktiskt riktigt liten.
-Trevlig, dock, tilläger Lionel. Det var en otrolig erfarenhet för oss som band att turnera med Kylie. Nästan surrealistiskt.

 

Men några fans av Kylie är inte killarna.
-När Kylie var som störst var vi nog lite för unga för att uppskatta henne, berättar Lionel.

 

På 80-talet? Det är ju hela er grej, trodde jag? Ni namedroppar ju Bee Gees, Michael Jackson och Fleetwood Mac som era främsta inspirationskällor.
-Bee Gees älskar vi! Vi är nog mest influerade av Bee Gees än något annat band, erkänner Xavier.
-Fast vi gillar ABBA också, tilläger Lionel. Och Simon & Garfunkel.

 

Precis, ni har kallats för 10-talets svar på Simon & Garfunkel. Kommentarer på det?
-Vi älskar dem, säger Xavier. Men jag tycker nog inte att vi har så mycket gemensamt med dem. Gypsy & The Cat gör elektronisk musik.
-Jag tror att folk syftar på våra låttexter när de säger så, fortsätter Lionel. Där finns ju en viss likhet. Vi lyssnar ju mycket på äldre musik och deras sätt att skriva låttexter har nog rubbats av på oss.

 

Är ni inte rädda att ni bara är en hype då?
-Hur menar du, tvekar Lionel.
 

Det pågår en slags boom av band som är tydligt influerade av 70- och 80-talet. 
- Det har nog bara blivit så, svarar Xavier. Just för att i dagens musik, eller i modern musik överhuvudtaget, finns det inget intressant att referera till. Allt är bara skit, ärligt talat. 
-70 och 80-talet var speciellt musikmässigt, fortsätter Lionel och betraktar mitt ansikte. Du ser chockad ut. Håller du inte med? Vad lyssnar du helst på? ABBA?

 

Nej, jag är inget större fan av ABBA, tyvärr.
-Aha, du är för cool för ABBA, retar Xavier. Du lyssnar säkert bara på Trentemöller och annat elektroniskt. Ju svårare, desto bättre.

 

Absolut inte. Om ni måste veta så älskar jag Tears For Fears. Det är nog mina föräldrars förtjänst.
-Nu snackar vi, skrattar Xavier och dunkar mig i ryggen. Du måste komma och se oss ikväll. Älskar du Tears For Fears så kommer du gilla oss också.
-Intressant att du nämner dina föräldrar, fortsätter Lionel. Det är nog detsamma för oss. Musiken vi växte upp med är den som influerar musiken vi gör nu. Det blir lätt så.

 

Förresten så måste ni berätta om namnvalet Gypsy & The Cat. Det måste finnas en historia bakom?
-Det gör det, svarar Xavier. Vi hittade en brittisk barnsagobok som hette ”365 bedtime stories” där en av sagorna hette ”Gypsy The Cat”. Vi la bara till ”and”.

 

Hur slutar sagan då?
-Den börjar inte ens, skrattar Xavier. Jag har inte läst den.

Men tänk om den är jättehemsk? Eller rent av sagt dålig?
-Antagligen, nickar Xavier Den kanske handlar om en galning som dödar barn på fritiden. Eller katter.