När ett rykte tar fart går det snabbt. Modeller för att spåra virussmittor lär oss varför, och det är svårt, snudd på omöjligt, att hitta patient noll. Golare har tyvärr tajta polare.
Det hade skvallrats sedan förra årsskiftet utan att det hade läckt ut. Tio månader senare, i podcasten Ursäkta med nöjesprofilen Edvin Törnblom och komikern Johanna Nordström, briserade allt när de nämnde romansen mellan politikern och artisten.
– De är så kära. Fyra månader har de varit tillsammans [...] Och det här har spridit sig över Stockholm, alla vet, sa Edvin Törnblom.
Podcastduon la ändå in en brasklapp, att det bara var ett rykte och att inget var bekräftat. Fast det stämmer ändå, sa de. Skvallerpressen och kvällstidningar hakade på, men när medierna fått tag på de berörda parterna så dementerades det kraftigt och pressekreterare blev inkopplade.
”Hej! Nej det är inget mellan dem”, skrev pressekreteraren till Hänt i början av november.
Efter att alla hade tagit ett djupt andetag och låtit det sjunka in var svaret givet: Det stämmer nog inte, de inblandade har alibin, men många av varandra semi-oberoende källor som Nöjesguiden har pratat med inför den här artikeln, tänkte samma sak när nyheten detonerade: ”Å nej, jag tror att det här är mitt fel – jag är patient noll, eller en potentiell superspridare”.
Hur kunde det bli såhär? För att förstå skvaller, eller ”löst prat som sprids från person till person” enligt Nationalencyklopedin, måste vi gå tillbaka till jägar-samlar-samhället och den svårtestade evolutionen. Robin Dunbar, i dag professor i evolutionspsykologi vid Oxforduniversitetet begav sig på 70-talet ner till Etiopien med sin fru för att i tio års tid leva med hundratals gelada-babianer. Han såg hur de integrerade med varandra genom att plocka bort hårbollar, löss och smuts från varandras pälsar, något han benämnde som social grooming. Detta iakttagande använde Dunbar som underlag för att senare argumentera för att språket fick en funktion av samhörighet och skapade en gemenskap som bands samman av skvaller. En annan tes, hans kanske mest kända, var att människan kan ha upp till 148,8 relationer – vanligtvis avrundat till 150.
Den israeliske författaren Yuval Harari är inne på samma spår och utvecklar resonemanget i sin bästsäljande bok Sapiens. Under den kognitiva revolutionen – från omkring 70 000 till 30 000 år tillbaka i tiden – lärde människan sig att samarbeta i större grupper. ”Det är mycket viktigare för dem att veta vem i deras grupp som avskyr vem, vem som ligger med vem, vem som är ärlig och vem som luras än att veta var lejon och bufflar finns”, skriver Harari.
Men för att förstå hur ett skvaller sprider sig kan läran om sjukdomsspridning, så kallad epidemiologi, ge en förklaring. En av de som populariserat teorierna är författaren och journalisten Malcolm Gladwell i sin bok Den tändande gnistan från millennieskiftet. Där beskriver han den punkt när något når en speciell gräns och slutligen tippar över, först då kan det få en gigantisk spridning. Han jämför med hur virus sprider sig. Gladwells formel för spridning består av tre saker: 1) Själva ämnet; 2) Personer som överför ämnet från en person till en annan; 3) Miljön de verkar i. För att det ska få en extra skjuts krävs att personerna ska ha ett starkt socialt inflytande i den miljö som de verkar i.
Gladwells karriär och den här artikeln har att tacka psykologin för mycket, och refererar till boken Psychology of Rumour av sociologen Gordon Allport. Han berättar historien om en kinesisk lärare som under andra världskriget besökte delstaten Maine i norra USA, strax innan Japans kapitulation 1945. Turisten hade läst i en guidebok om en fin utsiktsplatsvid bergen och stannade till för att fråga om vägen. Det skulle han inte gjort. Snabbt blev han bland lokalborna en japansk spion som undersökte kusten. Allport har via viskleks-experiment sett hur rykten blir kortare, kondenserade och lättare att förstå och återberätta. För vid ryktesspridning sker tre saker: det första är att historien blir utjämnad, det vill säga alla väsentliga detaljer utelämnas, exempelvis att turistens exakta nationalitet var okänd. Sedan sker en skärpning, ryktet kokas ner och konkretiseras. En man blev en spion, ett asiatiskt utseende utvecklades till en japan och en guidebok förvandlas till en kamera. Till sist sker en assimilering, en förändring som blir meningsfull för ryktesspridaren. De flesta i Maine där och då kände någon i sin närhet med koppling till kriget och idén passade därför perfekt in i den stora berättelsen.
När skvallret sedan är färdigbryggt går det rasande snabbt. Om en någon berättar för någon som berättar för någon och så vidare så känner åtta personer till skvallret efter en vecka. Men om en person berättar för två personer, som i sin tur berättar vidare för två personer, så har 128 personer fått reda på det efter sju dagar. Och i slutet av månaden är det över två miljarder människor som vet – en exponentiell tillväxt, ungefär en smiley fast bara den högra mungipan.
Sedan är det viktigt att hålla koll på det omtalade R-talet, det vill säga hur många personer i snitt som får höra ryktet från en person. Ryktesspridning har nämligen en liknande matematisk modell som Folkhälsomyndigheten. De första forskarna som baserade sin djungeltelegraf på klassisk epidemiologi var statistikerna Daryl Daley och David Kendall med sin ”DK-modell” från 1965. Som med alla modeller är verkligheten förenklad för att göra det ogripbara greppbart. Resonemanget ser ungefär ut såhär: När ett rykte sprider sig går det att dela in människor i tre kategorier: Den första kategorin kallas för ”spridare”, de känner till ryktet och kommer förmedla det vidare. Den andra kategorin kallas ”kvävare” – de känner till ryktet men sprider inte det vidare.
Sista kategorin består av de som ännu inte känner till ryktet, de omnämns som ”ovetande”. I början av enryktesspridning finns bara ovetande och spridare. De ovetande blir spridare om och när de hör ryktet. Spridare kommer fortsätta berätta ryktet vidare tills de stöter på antingen a) en annan spridare, eller b) en kvävare. Om en spridare möter en kvävare kan man anta att ryktet är på vift och spridaren kan transformeras till en kvävare. Ryktet slutar spridas när det bara finns ovetande och kvävare kvar, så kallad flockimmunitet. Om man ska spola tillbaka hela förloppet blir det därför svårt att ta reda på vem som är patient noll.
Hur man än gör blir det till slut rundgång oavsett om slingan är journalist till författare till influencer till komiker till nöjesprofil eller alla andra spår Nöjesguiden förgäves försökt med. Om nätverket är för simpelt – en situation där alla känner alla – går det inte att hitta vem det var som skvallrade. Ju komplexare nätverk, desto enklare att få tag på personen, enligt formeln. Det här förstod forskarna först för tio år sedan. Som illustration använder DK-modellen siffror, symboler och ekvationer, och även en hastighetsfunktion med vilken snabbhet det rör sig från en person till en annan, för att matematiskt kunna leda i bevis att det kommer landa på att runt 80–85 procent har burit på informationen.
Men detta är som sagt en förenklad bild av verkligheten. Våren 2020 publicerar den ansedda tidskriften Nature en uppdaterad modell av hur ryktesspridning fungerar. Forskarna lägger till
två kategorier: 1) Ovetande skeptiker: de hör ryktet men berättar det inte vidare innan de sökt upp information som bekräftar om det stämmer. 2) Ovetande radikala: de hör ryktet och sprider vidare det direkt utan närmare eftertanke – vilket gör den matematiska formeln än mer komplex.
Men inte heller fem olika varianter vore tillräckligt för att ringa in alla människor i ett land, deras beteendemönster, nätverk och sociala nätverk och benägenhet att berätta vidare
saker för andra vilket leder till säregna spridningsmekanismer. Det är ungefär det som John Giesecke, Folkhälsomyndighetens egna Leif GW Persson, pratade om när han i somras siade om att viruset i fortsättningen kommer att dyka upp i kluster – och sedan dö ut. Här handlar det om att uppskatta hur stor sannolikhet det är att olika klickar förmedlar det via varandra. Men om vi antar att hela jordens befolkning står lika nära varandra tar det i snitt 45,4 dagar innan ”alla vet” ett skvaller.
Går det då att stoppa ett rykte som beter sig som om det vore covid-19? Nja, antagligen inte. Om skvallret är trovärdigt eller saftigt kan de drabbade sko sig med att ungefär en femtedel av alla förblir ovetande. När podcasten Ursäkta tog ryktet till en ny nivå och fick med sig både medier på tåget och sedan dementier från de inblandade landade det snabbare i rundgång. Det vill säga när ett rykte tar fart handlar det bara om att vänta tills det blir ”old news”, och det har troligtvis slutat att spridas långt innan man tror att alla fick höra det. Och traditionell media fyller då sin grindvaktsfunktion i samhället gällande vilka människor som hängs ut, trots att ryktet redan cirkulerar i andra kanaler. För alla vet inte, i alla fall på ett matematiskt plan. Men att psykologi och skvaller kan vara en ljuvlig, ibland toxisk kombination – det är sen gammalt.
