Väsenskilda Andre 3000 och Big Boi.
betyg: 5 Frågorna var många inför Outkasts återförening världsturné för att fira 20 år som duo. Är de ens vänner längre? Kommer de att stå på scen tillsammans eller försöka bräcka varandra med respektive solomaterial? Orkar vi höra Hey Ya en gång till?
Efter den omtalade turnépremiären på Coachella som, beroende på vem man frågar, plågades av en ointresserad publik eller ett rostigt Outkast, blev orosmolnen fler. Men redan i juli blåstes de bort för mig när duon var Londonfestivalen Wireless odiskutabla höjdpunkt och gruppen visade prov på en energi som rivaliserade yngre artister de hade kunnat vara föräldrar till.
Riktigt lika energiska är de inte när de avslutar fredagen på Way Out West. Tempot i låtmaterialet finns där, det är svårt att öppna med en mer passande låt än hetsiga B.O.B, men det är som att den inledande glädjen i att framföra sina största klassiker kanske har börjat bytas ut mot en viss blasé inställning. Men ett aningen tillbakahållet Outkast är naturligtvis fortfarande något av det bästa man kan se inom hiphopväg. Och alla som hoppas på ett nytt album kan glädjas åt att de fortfarande, efter alla dessa år och rykten om osämja, verkar trivas väldigt bra på scen ihop. De har ett samspel och ett naturligt flöde i mellansnacket som gör det uppenbart att vi tittar på två barndomskompisar med en egen internhumor och en självklar överenskommelse om när de ska ta plats och när de ska låta den andra skina.
Under den en och en halv timme långa spelningen demonstrerar de också varför de hör till musikhistoriens bästa grupper genom att bjuda på hela deras gigantiska register, från listettor som Ms. Jackson, till rapklassiker som SpottieOttieDopaliscious (komplett med gästspel från Sleepy Brown) via underskattade albumspår från soloalbumen som Prototype och The Way You Move. Och trots att publiken nog var lite för ung för att uppskatta spåren från 1994 års debutplatta var det ändå generöst att låta oss få den nostalgitrippen.
Bärandes en vit peruk och klädd i en overall med texten ”I love old people” på är det tydligt att Andre 3000 har färdats åt en annorlunda riktning från den mer traditionellt lagda Big Boi. Det hade inte varit lika uppenbart om inte Andre också betedde sig så eget på scen. Långa perioder med ryggen mot publiken eller nonchalant lutandes mot en högtalare ger stundtals intrycket av att han inte har roligt, allra tydligast under Hey Ya där han låter ett gäng ”young ladies” stå för dansen medan han själv står stilla i ena hörnet av scenen. Det ger en stark kontrast till Big Bois scennärvaro. Det, att ljudet hade kunnat vara bättre och ett, inte bara onödigt och sexistiskt, utan också till synes ofärdigt och slappt ihopslängt kollage över nakna kvinnokroppar och bilder från gruppens yngre dagar drar dock ned betyget.
Men för både hardcorefans och nyfrälsta bevisar annars Outkast att de fortfarande har väldigt mycket att ge. Låt oss nu hoppas på 20 ytterligare år.
