Nöjesguiden har pratat med regissören och kompositören bakom den första svenska synthfilmen.
”Filmen om syntharna träffar rakt i hjärtat” skrev DN-oraklet Fredrik Strage i sin krönika om Patrik Blomberg Books långfilmsdebut Düsseldorf, Skåne. För en yngre generation som varken växt upp på 80-talet eller den skånska landsbygden blir nog filmen snarare ett musikaliskt tidsdokument om konsten att bära asymmetriska frisyrer.
Filmen kretsar kring den nittonåriga Fredrik, som tillsammans med sin synthtrio förbereder sig för en första spelning – samtidigt som båda föräldrarna krisar och flickvännen Nina plötsligt vill flytta tillbaka till Stockholm.
Är filmen självupplevd? Och framför allt: hade du den frisyren?
— Haha ja. Jag gjorde mitt bästa med att försöka spreta upp den med gelé. Eller tvål och annat jag kunde hitta. Vilket förmodligen inte var så bra för hårkvaliteten /pekar på sitt skalliga huvud/. Filmen bygger på mina upplevelser från när jag var 15-17 år, innan jag flyttade hemifrån, vilket jag gjorde rätt tidigt.
Den handlar om min uppväxt men också om alla föräldrar som inte riktigt klarar av livet. Om saker som hela tiden har pockat på för mig att gestalta.
Du har burit på idén länge – vad var det som till slut fick dig att ta steget?
— Det finns inte en enda film som utspelar sig i synthmiljön, utöver någon tysk film där synthare går förbi eller rör sig i bakgrunden. Ingenstans i världen vad jag har kunnat hitta i alla fall. Musikgenren var och är fortfarande jättestor så det är faktiskt konstigt. Vi behöver filmer med synthare som huvudkaraktärer.
Düsseldorf, Skåne utspelar sig 1986. Varför detta specifika år?
— 1986 var ett viktigt år. För mig personligen och sedan har vi Palmemordet och Tjernobylkatastrofen som satte stämningen för det året. När det kommer till synthmusiken som kom innan och runt den tiden så fångade t.ex Depeche Modes fyra första album hela tonårsmelankolin och Kraftwerks album Computerworld från 1981 satte djupa musikaliska spår i mig. Men framförallt är 1986 känslomässigt rätt för mig och för den historia som jag ville berätta.
Hur var det för dig att återvända till din ungdom och väcka dessa minnen till liv?
— Det var absolut känslosamt. Men faktiskt också väldigt roligt, att se hur allt kommer till liv igen. Sedan måste man som regissör hela tiden ha olika blickar samtidigt. Göra avvägningar och övervägningar, vara närvarande i känslan.
Det är en lågbudgetfilm som delvis finansierats via Kickstarter. Hur har arbetet med filmen påverkats av det?
— Jag önskar att jag haft mer tid att jobba fram scenerna i lugn och ro. Man måste vara väldigt pragmatisk när man har 23 inspelningsdagar på sig. Vi behövde vara mycket effektiva och fick stryka några scener. Lågbudgetfilmer kan kännas lite trånga men jag tycker att vi parerade det bra.
Du har också själv regisserat och klippt filmen - och komponerat musiken.
— Det är kanske ovanligt att en regissör agerar filmkompositör, men jag har komponerat musik så länge så det föll sig naturligt. Jag har suttit och klippt och komponerat samtidigt. När jag under klippningen hade scenen när Fredriks mamma är på väg till pappan framför mig kunde jag parallellt göra musiken till den. Det har faktiskt varit en fördel och en styrka att få hålla på med allt.
Fredrik spelas av Erik Svedberg-Zelman som du förvandlat till en synthare. Hur gick det till?
— Han är fantastiskt begåvad. Jag visste inte ens om han kunde sjunga innan vi började. Men när jag skrev låten
Love Will Save Us för trion som i filmen heter Vision Moderne och det var dags för Erik att sjunga så lät det som att han inte gjort annat i sitt liv.
Hans karaktär och ditt alterego går igenom mycket. En kris avlöser en annan. Vad skulle du säga till ditt unga jag om du fick möjligheten?
— Ju äldre man blir desto mer känner man i kroppen att livet är kort. När man är i tonåren kan man inte riktigt ta till sig det. Jag skulle säga: var inte så orolig för saker och ting. Tro på din egen kraft. Och din egen förmåga. Det hade jag velat att någon sa till mig.
En förälder exempelvis?
— Vissa växer upp med föräldrar som pushar dem. Lär dem att allting är möjligt. Du växer upp och saker och ting är möjliga. Jag hade nog velat höra det mer. ”Kom igen, det är inte så farligt. Du kan också.”
— Jag komponerar alltid musik. Det är mitt default läge. Jag gör flera låtar i veckan och det blir en himla massa låtar till sist. Sedan lägger jag dem på hög. Innan jag släppte alla de trettio albumen insåg jag att jag har jättemycket musik. Jag började gå igenom det, dela upp det i olika album och sedan tänkte jag att vad fan, jag bara måste släppa allt. Jag behövde vara fri.
Vilken är världens bästa låt enligt Patrik Blomberg Book?
— Don't go med Yazoo. Den har en renhet, en enkelhet I sig. Hennes röst. Och hennes känsla. Den är det. Don't go. Den på hög volym. Wow.
Düsseldorf, Skåne har biopremiär den 9 februari
