En av Sveriges största producenter Patrik Berger har lämnat popen bakom sig och debuterade tidigare i år med sitt experimentella soloprojekt Hög sjö. Nu släpper han snart sin andra EP.
Om namnet Patrik Berger inte direkt låter bekant, så kanske låtar som Robyns Dancing on My Own, Charli XCXs Boom Clap eller Lana Del Reys Off To The Races gör det. Under de senaste 20 åren har han nämligen arbetat som producent till några av vår tids största artister. Hans första EP under artistnamnet Hög sjö kom i april. Nöjesguiden passade på att fånga honom i samband med släppet av hans andra EP. Under året väntas ytterligare två EP:s som till slut kommer leda till ett dubbelalbum.
Hur länge har du samlat på dig musiken som släpps i år?
– Det var en sådan typisk coronagrej. Jag kände att jag ville hålla igång när allt stannade av. Jag anser mig inte vara vare sig artist eller sångare, men jag hade ändå saker jag ville få ur mig. Jag lät det undermedvetna flöda fritt, sedan efteråt märkte jag att det här är ju någonting. Man kanske inte ska säga att det var något bra, men för mig var det ganska skönt. Att någon annan bestämde, det blev ett bra avbrott för mig.
Tror du inte att det hade blivit av annars?
– Precis, det hade det nog inte. Det kommer aldrig ett läge riktigt där jag känner att jag kan ta en paus och göra min grej. Det kommer alltid en massa grejer som är tillräckligt roliga för att tacka nej.
Var det svårt att gå tillbaka till att producera andra igen?
– Jag kan bara göra en grej under en viss period, sen måste jag hoppa in i något radikalt annorlunda. Hög sjö är akustiskt och väldigt mjukt, nu är jag mycket mer intresserad av klubbmusik och att gå tillbaka till hårdare ljudvärldar.
Din musik är ju raka motsatsen till det du producerar åt andra.
– Ja, det är lustigt det där. Jag vill ju komma in med något nytt när jag jobbar med en artist, försöka introducera folk för ny spännande musik. Men ibland blir det som att man lägger krokben för sig själv, när man ska försöka trycka in etiopisk funk i pop. Det är ingen som blir glad då, vare sig publiken, artisten eller skivbolaget. Så det är bättre att hålla det lite isär.
Vad jobbar du med nu?
– Det är svårt att säga exakt vad det är just nu, för det är så tidigt i sin process. Det finns en våg i Sverige av ny musik som jag tycker känns spännande, klubbmusik som är influerad av punk. Det är kul att göra popmusik också, men jag tycker att det är mindre och mindre roligt. Det känns lite snävt och jag har gjort det ganska mycket. Processen överraskar mig inte så mycket längre, jag behövde byta sammanhang.
Lite mer underground än kommersiellt helt enkelt?
– Ja, precis. Jag har väl kanske ganska snobbig musiksmak. Jag tycker att den bästa musiken som jag gör är den som har minst lyssningar. Det finns en inflation i det där, att något stort per definition är bra, det hänger aldrig ihop. Jag tycker att det ska vara lite trögt.
Hur kom du in i popfacket från början?
– Det är en bra fråga. Jag råkade halka in i ett sammanhang där det gjordes mycket popmusik. Det var många år där jag var helt galen i idéen att göra en perfekt poplåt. Det gick jävligt mycket energi åt att lära sig hantverket, fastän det inte var den musiken jag själv lyssnade på. Nu när jag inte håller på så mycket med pop så tycker jag att allt låter likadant. Man blir så insnöad och tycker att man gör något radikalt.
Att jobba i popens värld beskriver han som tröttsamt. Att hela tiden försöka utmana normer och samtidigt ständigt bli motarbetad gjorde att han till slut gav upp på genren.
– Det är lite obegåvat att kräva av någon som har gjort något som bryter en norm “kan du inte göra det igen fast likadant”. Då är ju det en ny norm, då måste jag göra något annorlunda för att det ska bryta av mot det jag själv gjorde. Det är en ständig konflikt, inte bara inom musik, utan i alla former av uttryck. Kanske inte konst riktigt, den har en inneboende idé om att det ska bryta av för att vara konst.
Räknar du inte in musik i konst då?
– Nej. Det var länge sedan musik var konst, typ avantgardekulturen inom konstmusiken på trettio och fyrtiotalet. Musik är speciellt på det sättet, den är så direkt och kommunikativ, alla kan förstå musik. Men ett bra betyg på en skiva är att det sitter ihop, är det spretigt är det ett dåligt betyg. Så skulle man aldrig prata om konst. Där tror jag att musiken har byggt sitt eget fängelse, konsten är friare och får större svängrum.
Bergers egen musik bryter även av mot det tidigare han gjort i och med att den är helt instrumental. Först var tanken att musiken skulle ha text och sång, men när han blev för självmedveten plockades det bort.
– Så fort någon öppnar munnen, så slutar man lyssna på allt annat. Mänsklig röst suger all energi, då lyssnar man på vad personen säger och inte musiken.
Du har beskrivit din musik som progg, går det att utveckla det mer?
– För mig är den väldigt naturromantisk och cinematisk. Det är därför projektet heter Hög sjö. Jag tänker att det är en slags böljande känsla av hav. Det är också ganska mycket eskapism i det. Proggreferensen kommer från att gamla barndomsminnen undermedvetet smittade av sig.
