Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Vad är det med ordet hen som gör folk som galna? Och vad är fördelarna med att använda det? Margret Atladottir har pratat med de som vet.
Hösten 2007 gav den feministiska tidskriften Ful ut ett temanummer om modersuppror. Man gjorde upp med radikalfeminismen, proklamerade att man kallade sig för queerfeminister samt lät ordet ”hen” ersätta ”han” och ”hon” genomgående i numret. Det var inte första gången ordet hen synts i tryckt press. Redan 1966 användes hen i Uppsala Nya Tidning. Det var dock ett undantagsfall.
Att finna konstruerade ord i tryckt press är inte ovanligt, framförallt om man vänder blicken mot kvällspressen. Ordet hen har däremot lyst rejält med sin frånvaro. Trots att det är ett väldigt användbart ord. Som skribent är det ofta man har ett behov av ett könsneutralt pronomen när man inte har någon aning om vad personen man skriver om har för kön. Trots att exempelvis tidningen Ful har använt sig av ordet hen konsekvent sedan 2007 och att det under det senaste året har det setts i publikationer som Sydsvenskan, Dagens Nyheter och hos oss på Nöjesguiden, finns det inte att hitta i Svenska Akademiens Ordlista. Under det senaste året har däremot ordet debatterats. Både Kvällsöppet i TV4 och SVT Debatt har ägnat tv-tid åt ordets motståndare och företrädare.
– Just nu känns det som att ordet har en lovande framtid, förklarar Nasim Aghili på Ful. Det har exploderat i mainstreammedia och jag ser eller hör ordet hela tiden. Jag hoppas och tror att det inte är kopplat till den pågående debatten. Jag tror att debatten och det aktiva samtalet om hen som just nu också finns i mainstreammedia möjliggör att fler provar på att använda ordet.
Gör man en snabb sökning på sociala medier hittar man kraftiga mothugg mot ordet hen. Det kallas löjligt, och i vissa fall vill man ge ”nackskott till hen-folket.” Isabella Löwengrip, en av Sveriges största bloggare, skrev nyligen i sin blogg angående ordet: ”Genusfrågor i all ära men ibland vill jag bara kräkas över att man försöker få kvinnlighet och något manligt till något fult”.
Flera språk saknar könsbestämt pronomen. Finska och persiska är två exempel. Kan det vara så att svenskar bara är ovana vid ordet och därför tycker att det är fult?
– Ja, det är nog bara en vanesak, säger Nasim. Samtidigt blir det effektivt på ett särskilt sätt när en inför ett tredje pronomen i ett språk som bara har två. Det blir så tydligt då att vi är så fixerade vid två könstillhörigheter. Men jag pratar också persiska och från det perspektivet blir jag väldigt förvånad över att så många verkar tycka att det skulle vara svårt eller ställa till en massa förvirring. Det fungerar alldeles utmärkt. Det är ju väldigt sällan en faktiskt behöver veta könet på någon och om det händer är det bara att fråga.I hen-debatten finns ytterligare ett perspektiv. Det finns människor som varken identifierar sig som en han eller hon, utan som ett tredje kön. Det finns idag bara två juridiskt giltiga kön i Sverige.
Är ordet hen viktigare än vi tror?
– Ja, konstaterar Edward Summanen, som är socionom, genusvetare och projektledare på RFSL Ungdom Det är viktigt på flera sätt, men främst för att ge personer möjlighet till identifikation och bekräftelse om en varken är en ”hon” eller en ”han”. Sedan tycker jag att det är smidigt och bra att kunna använda det om folk vars föredragna pronomen jag inte har koll på.
Kan det vara kränkande att kalla någon för hen?
– Ja, det kan det nog vara. För väldigt många människor, trans som cis, är det viktigt att bli bekräftad och sedd i sin könsidentitet. Då tycker jag att det är centralt att använda det pronomen personen föredrar, vare sig det är hon, hen eller han. Det handlar om respekt.
Det hettar till rejält i debatten om ordet hen när man börjar tala om genusdagis och att lära ut ordet till små barn. Amanda Schulman skrev på sin blogg i september 2011 om att hon hört talas om genusdagis: ”Vilket tramseri.” föjlt av ”Jag blir rädd för sådana här människor”. Och i flera andra välbesökta bloggar uttrycker man en oro och rädsla för hur barnen mår av ett jämställdhetsperspektiv. Är diskussionen om ordet hen bara en ankdammsdebatt som folk ger sig in på i jakten på klick?
– Barn lär sig nya ord hela tiden och språket förändras ständigt, säger Edward Summanen. Finns det plats för "tjejsamla" finns det plats för "hen". Men frågor om kön väcker ofta starka känslor och föreställningen om att det bara skulle finnas två kön är starkt rotad hos många. Jag tror att det är några högljudda motståndare. Men några få debattörers upprörda inlägg eller kommentarsfält på tidningars hemsidor tror jag inte säger så mycket om vad folk i stort tänker om det här. De flesta jag pratar med brukar förstå varför hen är ett viktigt och smidigt ord. Dessutom tror jag att de flesta anti-hen-debattörerna missar många av de grundläggande skälen till varför ”hen” behövs. Som att det finns människor som varken är kvinnor eller män – och det är ingen åsiktsfråga. Det är inte heller någonting jag tycker att vi ska mörka för barn, tvärtom. Unga transpersoner skulle nog ha en bättre psykisk hälsa om vi redan från start berättade för barn att det går att byta kön när man blir stor och att det går att vara något annat än tjej eller kille.
– Jag får som feministisk, hen-användande förälder ofta höra att jag inte ska föra över mina värderingar på mina barn, berättar Nasim Aghili. Den här kritiken kommer från människor som inte kan se att deras sätt att dela upp alla människor i hon och han också är en värdering. Att säga att flickor är omhändertagande och pojkar mer fysiskt aktiva är också en värdering. Allt är en värdering, det var länge sedan någon kunde prata om objektiva sanningar med hedern i behåll. Så jag tycker att det enbart är positivt att barn får fler könstillhörigheter för sig själva eller andra runtomkring. De är ju inte alls lika angelägna att köna människor, de ser bortom de kategorierna mycket bättre än de vuxna. Varenda gång jag har sagt till barn att jag både är flicka och pojke har de inte ifrågasatt det. Tänk om människor kunde få bestämma sin könstillhörighet på det sättet även med vuxna, utan att riskera att utsättas för fysiskt och psykiskt våld.
