Hjulen har snurrat snabbt för EP-aktuella Myra Granberg de senaste åren. Och snabbare ska det bli.
Sedan debutalbumet Andra sidan är ni klara släpptes 2021 har artisten, låtskrivaren och producenten Myra Granberg avverkat ett hundratal livegig, kammat hem en drös Grammis- och P3 guldnomineringar och gjort hyllade samarbeten med några av Sveriges största artister. Nu kommer hennes tredje samlade verk, EP:n 3bpm. Titeln är en skämtsam pik till de recensenter som uttryckte att hennes debutalbum kändes "stressigt och med andan i halsen". Lösningen? Hon skruvade upp tempot ytterligare.
Det känns som det blir mer och mer fuck you-stämning på låtarna.
– Det finns ett syfte med att det inte finns en enda ballad i potten. EP:n håller ett ganska högt tempo. Det här är mer åt det hållet jag gillar. Men jag håller med dig, även Glömd och begraven som egentligen bara är en kärleksbomb till en bästa kompis, är lite sådär fuck you-hård.
Du ville inte ha någon ballad?
– Jag hade det på min förra EP. Man tänker ofta att det behövs en lugn låt, för att "så ska det vara". Jag gillar egentligen inte ballader och för mig som artist har de inte ett så stort syfte just nu, speciellt inte när det kommer till att spela live. Jag vet inte om världen behöver ytterligare en ballad. Med det sagt är det inte som att det inte kommer att ske i framtiden. Det känns också lite förväntat att det ska finnas en ballad på skivan, kanske ännu mer när man är en poptjej som sjunger på svenska. Då går det inte.
Vad behöver världen?
– Den behöver nog inte upptempo-låtar heller. Det kanske är jag som inte behöver mer ballader. Men framförallt handlar det om att komma med något oväntat och det är svårare med en ballad. Nu vet jag inte hur oväntad jag är men jag vill försöka att göra något kul.
Till den stora frågan, hur snabbt får en låt gå?
– Jag satt och skrev på nytt material igår och insåg att jag var uppe i 175 bpm. Men då kör jag den i halvtakt så det blir inte riktigt samma sak.
Vad går din snabbaste släppta låt i?
– Jag tror det är Grammofon. Den går i 140 vilket inte är superfort. Jag tror att min cover på Veronica Maggios Jag kommer går i 145 bpm.
Det här är ditt tredje samlade släpp, hur tycker du själv att det har utvecklats?
– Jättemycket och jättelite på samma gång. Jag känner fortfarande att jag är en och samma men jag tror, och hoppas, att det finns mer av ett sound nu än på första EP:n. Det har blivit lite klubbigare. Jag började nog luta in mot det redan under albumet och tanken är att det ska bli ännu mer så. Det får bli min plats helt enkelt. Klubbigare, hårdare och lite mer fuck you.
Hur har Myra som person utvecklats?
– Jättemycket. Som låtskrivare och producent, men också privat. Jag har fortfarande en livskris i veckan, det är inte som att det går spikrakt, men jag har hittat mer till mig själv. Det senaste året har varit rätt omtumlande och den här EP:n har blivit lite av en liten release där jag får fucka ur och inte tänka så mycket. Jag ser framför mig att nästa album kan vara mer eftertänksamt och få gå ner mer i jobbiga känslor. Men nu glömmer vi bort problemen för en stund och bara åker.
Det har trillat in nomineringar och du turnerar som sjutton. Hur är det att släppa ny musik?
– Det är svårare faktiskt. Det tänkte man inte för något år sedan, att det skulle bli ännu svårare. Men det har faktiskt något att vara en helt ny artist och att ingen förväntar sig något. Du är helt fri och kan göra vad fan som helst. Det är läskigare nu när det är någon som räknar med en eller förväntar sig något. Man vill ju verkligen att ens fans ska tycka att nästa musik är lika bra. Jag kunde ändå ta till mig lite av recensionerna av albumet, men sen fick jag också påminna mig själv om att det här är sex personer som tycker något, gentemot många andra. För recensenter är jag kanske mest ytterligare en av många blonda tjejer.
Nu har du ju faktiskt brunt hår och lugg.
– Det är lite under progress! Det känns lite ångestladdat faktiskt.
Det är skitsnyggt. Du sa att du gillar det höga tempot och trycket i den nya musiken. Var kommer det från?
– För mig handlar det mycket om sammanhanget live och det jag vill att folk ska känna av musiken. Jag tycker det är skitkul att giga, spela och röja omkring på scenen. Ju mer jag har spelat live har jag börjat tänka utifrån det.
Så du har tänkt lite ur ett liveperspektiv när du gjort EP:n?
– Det skulle jag ändå säga. Sen dedikerar man olika låtar till olika grejer. Exempelvis Glömd och begraven, det är den enda låten på ep:n som inte släpps som singel, sista biten i den är dedikerad till min trummis som brukar spela de sista refrängerna i halvtakt när vi kör live.
Finns det något annat musikaliskt spår du är sugen på att utforska?
– Min mest avlägsna konstiga dröm är att jag verkligen hade velat starta ett punkband. Ett klubb-punkband som man turnerar runt hela världen med. Men jag har inte riktigt hittat vilka jag ska göra det här med än.
Din musik har jämförts med Magnus Uggla, vilken av dina egna låtar skulle du säga är en motsvarighet till Kung för en dag?
– Haha! Det var faktiskt Jan Gradvall som sa det där i Nyhetsmorgon. Han menade det på ett väldigt gulligt sätt. Jag tycker att det är en kul liknelse, man fattar inte riktigt, men ändå lite. Jag tror det är Loose My Mind han refererade till. Fast också hela albumet. Jag antar att det är de folkliga, catchiga melodierna och lev för dagen-känslan som syftas på. Både jag och Magnus har ganska glada och peppiga låtar som ändå kan beröra en del problem. Det finns något i texterna som inte bara handlar om att festa och bada naken på Sergels torg. Men svaret på frågan blir nog Loose My Mind.
Har du träffat honom?
– Jag har faktiskt gjort det. En gång på en festival.
Du har spelat mycket live de senaste åren och i vår och sommar ska du ut igen. Vad blir det för typ av turné den här gången?
– Det kommer att bli ett klubbigare och ösigare set, det kommer matcha ep:n lite. Tanken är att vi kommer köra det hela året. Sen blir det nog lite festivaler också. Vi siktar på runt 20 gig nu under sommaren.
3bpm släpps den 28 april.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2023.
